Vi måste ta rysk rasism på allvar

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Skinnskallar i Ryssland får mer uppmärksamhet och organisationer som försöker motverka hatbrott möter hårdnande motstånd.
Foto: DMITRY LOVETSKY
Skinnskallar i Ryssland får mer uppmärksamhet och organisationer som försöker motverka hatbrott möter hårdnande motstånd.

8 JULI 2007.

Stanislav Korepanov blev bara 17 år. I slutet av mars blev Stanislav och hans vänner attackerade av en grupp skinnskallar i Izjevsk, huvudstad i den ryska delstaten Udmurtien. Till ljudet av slagord som ”vit makt” misshandlades Stanislav och hans vänner med järnstänger, flaskor och träkäppar.

Trots det grova överfallet klarade sig de flesta av Stanislavs vänner med lindriga skador. Men för Stanislav var det värre. Han fördes till sjukhus med allvarliga huvudskador efter att ha misshandlats av fem till sju personer. Fyra dagar senare avled han på sjukhuset, 17 år gammal och ännu ett i raden av offer för det växande högerextrema våldet i Ryssland.

Allvarliga konsekvenser

Den politiska situationen i Ryssland är flitigt diskuterad och bevakad i svensk media. Gasledningar, det kommande presidentvalet och landets brist på respekt för mänskliga rättigheter är några av de frågor som dominerat mediebilden. I skuggan av detta har en vulgär nationalism tagit ett allt starkare grepp om den ryska politiken. Konsekvenserna är allvarliga.

För Stanislav ledde det till döden. Men det finns fler som drabbas.

Under en veckas rundresa i Ryssland i maj träffade jag jurister, människorättsaktivister, forskare och aktivister från den ryska hbt-rörelsen. Alla vittnade om en hårdnande attityd mot de organisationer som försöker uppmärksamma de ryska myndigheterna på de många hatbrotten i landet. Samtidigt terroriserar skinnskallegäng, med kontakter ända upp i duman, gäststudenter, antifascister, homosexuella, judar, muslimer och kaukasier.

Enligt den ryska organisationen SOVA-Center föll 539 personer offer för rasistiskt våld under 2006, 54 personer mördades. SOVA-Centers årliga rapport visar att våldet ökat med 17 procent jämfört med 2005. Troligtvis är antalet offer mycket större då rapporten enbart bygger på fall som media rapporterat om. Även vandalism mot religiösa byggnader tillhör vardagen. Brandbomber har kastats mot moskéer och synagogor har attackerats.

Under de senaste åren har de våldsamma skinnskallarna uppmärksammats allt mer och Vladimir Putin har lovat att han ”ska göra sitt yttersta för att få bort skinnskallar och fascister från Rysslands politiska karta”.

Men hans ord klingar tomt.

Rättsväsendet präglas fortfarande av en ovilja att se de rasistiska attackerna som politiskt motiverade. I stället väljer rätten i många fall att fälla de anklagade för ”huliganism”.

Om det över huvud taget blir någon rättegång.

På ett kafé i Moskva förklarade advokaten Stanislav Markelov, som specialiserat sig på att försvara offer för rasistiskt våld, att han känner sig motarbetad inom sin egen kår. Han konstaterade också att delar av den ryska polisen i vissa fall sköter sitt arbete så dåligt att det finns anledning att tro att de delar förövarnas politiska åsikter.

Utbredd nationalism

Trots att Putin har klargjort att han vill bekämpa de fascistiska grupperna i Ryssland finns en utbredd nationalism inom det ryska samhället.

En del av skulden för situationen ligger på Putin själv. I oktober 2006 genomförde den ryska staten för första gången i landets moderna historia en statligt sanktionerad kampanj riktad mot en etnisk minoritet. I samband med den diplomatiska krisen mellan Ryssland och Georgien stängdes ryska företag med georgiska ägare ned och polisen genomförde massarresteringar av georgier som inte hade sina papper i ordning.

Det handlar alltså inte bara om unga frustrerade skinnskallar som hittar syndabockar i judar, muslimer, kaukasier med flera. De syndabockarna har redan pekats ut av ledande politiker. I duman sitter politiker som stödjer de stora fascistiska grupperna i landet och en president som ena stunden pratar om att bekämpa rasism för att sedan ge sitt stöd till statliga kampanjer mot enskilda etniska grupper.

Ansvar hos svenska regeringen

Det är känt sedan tidigare att människorättsorganisationer har svårt att verka i Ryssland. Ett stort problem är den nya lagstiftning som stämplar all opposition som ”extremism”. Den riskerar att placera seriösa antirasistiska organisationer i samma fack som galna nazistiska grupper – med skillnaden att de nazistiska grupperna har lättare att få gehör för sina idéer bland dumans ledamöter.

Det ligger ett ansvar hos den svenska regeringen – inte minst hos Carl Bildt – att påminna Ryssland om det vansinniga i detta.

Det finns många som skulle vilja se skarp kritik mot den skenande nationalismen och dess konsekvenser.

Juristen från kaféet i Moskva och föräldrarna till Stanislav Korepanov är bara några av dem.

Daniel Poohl, Chefredaktör för den antirasistiska tidningen Expo

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.