ÅSIKT

S går snart under skammens gräns

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: MAGNUS WENNMAN
VILL HA MER BISTÅND Finansdepartementet vill ha mer av biståndsbudgeten. Det innebär att Sverige inom kort kan ta sig långt under ”Skammens gräns”. För de människor i utvecklingsländer som går i skolor eller får sin sjukvård via svenskt bistånd vore det en katastrof.
LEDARE

Före detta biståndsminister Pierre Schori myntade en gång uttrycket ”skammens gräns” för biståndet. FN:s mål är att rika länder ska ge minst 0,7 procent av brutto­nationalinkomsten, BNI, till utveckling i fattigare länder.

Att gå under detta vore en nationell pinsamhet för ett rikt land som Sverige.

I Sverige har vi högre ambitioner. ­Efter hård kamp från folkrörelser, kyrkor och frivilliga ger vi en procent i bistånd. Vi har kunnat bidra till utveckling, fred och stabilitet i en lång rad länder i hela världen. Barn har fått vacciner och rent ­vatten, fler har gått i skolan, fått sjukvård och lyfts ur fattigdom. Kvinnor har fått förlossningsvård och vi har kunnat ­bekämpa smittsamma sjukdomar.

Vill visa en positiv Sverigebild

Allt har inte varit bra, ibland har saker gått fel, men svenskt bistånd räddar liv och bygger samhällen.

Vi kallar oss ibland en moralisk stormakt men vi har även använt bistånds­politiken till att bygga upp en positiv ­Sverigebild i utlandet. Detta är själv­fallet en stor säkerhetspolitisk tillgång och det gynnar vår handel med andra länder.

Finansdepartementet har aldrig varit särskilt förtjust. Enprocentmålet har gjort att biståndet ökat utan att finans­ministern kunnat lova bort pengarna till annat eller täcka hål i budgeten. Därför har man sedan länge trixat med så kallade ”avräkningar”. Dessa är tillåtna enligt internationella normer men betyder ­i klartext att man tar pengar från biståndet för att finansiera saker i Sverige. Unge­fär åtta miljarder, eller var femte ­biståndskrona går i dag till flykting­politiken.

Under ”skammens gräns”

Nu vill Finansdepartementet ha ännu mer, det talas om så mycket som 40–50 procent av hela biståndsbudgeten, alltså långt under ”skammens gräns”. För de människor i utvecklingsländer som går i skolor eller får sin sjukvård via svenskt bistånd vore det självklart en katastrof.

För 2016 har regeringen tecknat ­biståndsavtal för 19,5 miljarder. Delar av dessa avtal måste brytas om Finans­departementet ska få som de vill. Dessutom behöver man ta en stor andel av de pengar som i dag går till FN. Eftersom vi är femte största givare till FN får det mycket stora konsekvenser.

Sätter fattiga mot varandra

Vad Socialdemokraterna och Miljö­partiet alltså inte berättar är att FN-­organ som UNHCR, som driver alla flykting­läger, och World Food Programme, som ger flyktingarna mat kan få dramatiskt sänkta anslag. Sverige skulle därmed med öppna ögon driva fler människor ut i rangliga båtar över Medelhavet och tvinga fler att fly ur lägren i länder som Libanon, Turkiet och Jordanien till ­Europa.

Det är en politik som ställer fattiga och utsatta människor mot varandra. Men det är också direkt kontraproduktivt i den ­rådande flyktingkatastrofen.

Flyktingmottagandet kostar pengar. Men att reflexmässigt låta de mest utsatta betala och i praktiken lägga ner stora delar av vår utrikespolitik kan inte rimligen vara lösningen.

Anders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM