ÅSIKT

SD och makten enas i hatet mot kulturen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TT
Carola Lemne, vd för Svenskt näringsliv.

avFredrik Virtanen

LEDARE

Just som jag läser två nya böcker om samhällseliten gör Dagens Industri ett scoop: pr-byrån Kreab, med 130 anställda och täta band till Moderaterna och närings­livet, har i smyg förhandlat med Sverigedemokraterna.

Detta resulterade i att SD ­numer delar högerns syn på ­vinster i välfärden – pengarna behöver inte återinvesteras utan kan skickas till skatteparadis. Det var tacken för att Kreab tog in katten bland hermelinerna.

Avslöjandet skapade moraldebatt även inom finansmakten. Den tunge näringslivsmannen Marcus Storch är direkt ledsen över hur billigt näringslivet säljer sig. 

– SD står inte för allas lika värde. De står inte för att man ska ta en hänsyn till vad som sker i vår omvärld. De vill dela upp oss människor i ett A- och ett B-lag, sa Storch som dock konstaterade att han är i minoritet bland finans­polarna.

– Det är inget nytt detta, det är en gammal tradition. Under ­andra världskriget var högersidan i Sverige extremt tyskvänlig.

Det var ett unikt avslöjande. Vanligtvis blir det aldrig känt för medborgarna vad närings­livet via dyra lobbyföretag gör i det tysta. Man verkar utan att synas, som Wallenberg uttrycker saken.

Det finns logik i att borgerligheten samarbetar med hatarnas favoritparti.  Bägge enas i avskyn mot ”pk”, mot ”kultureliten”, mot ”liberalerna”. Sedan Richard Nixon förlorade sitt kulturkrig under Vietnam-eran har revansch tagits. Fokus har förskjutits från det symboliska Östermalm (”kapital”) till det symboliska ­Södermalm (”kultur”) i huvudstaden.

En fjollig webb­designer i medel­klassen som vill sjunga kumbaya med syriska flyktingar ­beskrivs i dag mer samhällfarlig än direktörerna som blivit rikare varje dag de senaste 30 ny­liberala åren då klassklyftorna växt med rekordfart och skatterna sänkts för de välbärgade.

Det pratas om hemtjänstens pressade personal, men inte om orsakerna. Konflikten handlar inte om girighet mot fördelningspolitik utan om marginalfrågor som livsstil, etnicitet, kultur. När SD vill provocera skickas partiledaren till Nytorget, inte till Östermalmstorg. När SVT Göteborg ska granska makten åker de till genusdagis i Gamla Stan, inte till bankpalatsen i Kungsträdgården.

– Etablissemanget är en term som ofta används lite obestämt i betydelsen ”de som har makt som jag ogillar”, skriver Guardian-krönikören Owen Jones träffsäkert i sin högst upplysande bok ”Etablissemanget: och hur de kommer undan med allt”.

Det handlar om vartåt man tittar, eller snarare vartåt man är tillsagd att titta. Nio av tio tidningar i Sverige är borgerliga. Nio av tio allting i det etablerade Sverige är borgerligt. Det går alldeles utmärkt att ogilla feministiska formgivare, socialistiska författare eller humanistiska ståuppkomiker – men att tro att makten finns där är en briljant blåsning, en väldigt skickligt utlagd rökridå.

Även det politiska etablissemanget, som journalisten Bengt Ericson svartmålar i ”Den härskande klassen – en bok om Sveriges politiska elit” (Lind &Co), står sig slätt mot näringslivets lobbymiljoner och tysta, tunga samhällsinflytande. Inte bara SD är till salu. Konsultjobb för näringslivet är varje ex-politikers finaste fallskärm.

Makten finns där pengarna finns. Pengarna kan omfördelas. Men det får man ­inte säga längre i det här landet.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM