ÅSIKT

Efter kapitalismen kommer en ny tid

Foto: Jerker Ivarsson AFTONBLADET / 2826
Magdalena Andersson (S)
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Någon gång kommer det ekonomiska system vi lever med att gå i graven. Som feodalismen för 500 år sedan, som planekonomin.

Vad kommer i så fall sen?
I veckan som gick tog Socialdemokraternas partikongress viktiga beslut om LSS och religiösa friskolor. Det blev mer pengar till skolan och allra mest till polisen.

Men bortom temagrupper och voteringar fanns också ett slags muller från världen utanför, den som just nu radikalt stöps om. Och jag funderar på hur vi kommer minnas den här tiden. Som en mellanakt eller början på en slutscen?

Dyster lägesbeskrivning

I boken ”How Will Capitalism End?”, Hur kommer kapitalismen ta slut?, gör den tyske sociologen Wolfgang Streeck en dyster lägesbeskrivning.

Lägre tillväxt, exploderande ojämlikheter och överskuldsatta nationalstater har gjort att det samhällskontrakt många trodde gällde nu har upphört. Globaliseringen gör dessutom att politiken är bakbunden: om skatter höjs hotar storföretagen att flytta någon annanstans och ta med sig jobben dit.
I bakgrunden finns den pågående klimatkrisen, den som många av världens makthavare väljer att tänka bort.

På ett sätt kanske systemet redan har fallit.

Förr fanns alternativ

Socialdemokratins triumf i Europa under efterkrigstiden byggde på en rad unika förutsättningar. En var att det faktiskt fanns en alternativ ekonomisk politik – den brittiske nationalekonomen Keynes teorier bröt med den gamla tidens idé om att svält och åtstramning var den bästa krispolitiken och lade grunden för jobbtillväxt och välfärdsstat.

En annan var att även kapitalägarna in på bara skinnet förstod riskerna med fattigdom. De hade sett vad det kunde leda till när människor blev desperata: fascism och kommunism. Även högern insåg på många ställen att desperation var farligt. I många fall var konservativa regeringar med och byggde ut sociala skyddsnät.

Slutligen fanns det en väljarkoalition att bygga på. Arbetarklass och medelklass kunde enas kring ett gemensamt projekt som gynnade båda grupper.

En annorlunda värld

I dag ser världen annorlunda ut. På 1980- och 1990-talet blev den dominerande ekonomiska teorin nyliberalismen. Den tredje vägens socialdemokrater, inklusive Göran Persson, avreglerade skolmarknader och skar ner i välfärden.

Då försvagades också idén om att massarbetslöshet och fattigdom var något farligt. Och när industrisamhället gick i graven krympte både arbetarklass och fackföreningarnas makt. Den gamla väljarkoalitionen fanns inte längre.

I efterhand går det att se att finanskrisen 2008 blev ett slags slutpunkt för den period som kulminerade med Berlinmurens fall och innebar samling kring tron på att marknader är självreglerande och att politikens roll är att omfördela lite i marginalen.

Kapitalet löpte amok

Men historien tog inte slut. I stället löpte kapitalet amok. Avreglerade finansmarknader ledde inte till ökat välstånd utan en spekulationsekonomi som till slut fick förödande konsekvenser.

Så här är vi nu. Med ett ekonomiskt system som visserligen lyfter en ny global medelklass i Indien och Kina, men som undergräver demokratin i Västvärlden. Med en teknologisk revolution vars vinster bara verkar komma ett fåtal till del. Med låg tillväxt och ett jordklot som håller på att gå sönder.

Visst, Streecks klagosång måste sättas i perspektiv. De senaste 150 åren har de flesta stora betraktare av samtiden, från Marx till Keynes, förutspått kapitalismens undergång. Men man behöver inte hålla med om Streecks dystra slutsatser för att se att problembeskrivningen till stor del är korrekt.

Finns möjligheter

På många sätt är Streecks hållning också ett symtom på vänsterns problem i vår tid. Kombinationen av en värld som går åt fel håll och en ovilja att tänka nytt leder lätt till uppgivenhet.

Den brasilianske politikern och filosofen Roberto Mangabeira Unger är precis tvärtom, en visionär med hopp om framtiden. Han har länge varit tveksam till det socialdemokratiska projektet som han menar har för låga ambitioner, särskilt efter 1990-talet. Till skillnad från Streeck ser han stora möjligheter både i människan och marknaden.

Enligt Unger kan ett verkligt progressivt projekt inte bara handla om fördelning. Det måste i stället starta i övertygelsen om individen som en varelse med enorm outnyttjad kreativ potential.

En vänster som vågar igen

En av Ungers teser är att vänstern måste tänka bortom skatter och fördelning, och ha en idé om hur produktion och marknader kan stöpas om. Till exempel: tänk om den kreativitet och de avancerade arbetsmetoder som i dag är isolerade till Silicon Valley och några ställen till kunde spridas bredare i samhället, till småföretag och offentlig sektor. Skulle det lyckas vore det en revolution, både ekonomiskt och mänskligt.

Framför allt betonar Unger värdet av nationella projekt där medborgare och politiker vågar prova egna vägar. Till skillnad från Streeck är Unger övertygad att enskilda länder har stor handlingsförmåga kvar. Där det brister i politiken är det snarare i uppfinningsrikedom och mod. I detta finns både ett löfte och en utmaning för ett litet land som vårt.

Själv står jag här och vacklar, mellan Streeck och Unger, mellan lockelsen i att lyssna på dystra profeter och den envisa tron på människans potential.

Jag vet inte om kapitalismen är på väg att ta slut, men däremot att den värld jag växte upp i inte finns längre. Och att vänstern, om den ska fortsätta vara relevant, behöver tro och våga mycket mer.