ÅSIKT

Corbyn är chanslös i valet 2020

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AP
Det kommer att bli ohyggligt svårt för Jeremy Corbyn att formulera en trovärdig opposition mot David Camerons regering.

Det är svårt att förklara vad som hände i det brittiska Labour­partiet igår. En skäggig 66-årig marxist valdes till partiledare med en mer överväldigande majoritet i partiet än någon tidigare ledare har haft. Inte ens Tony Blair under sina glansdagar.

Att Jeremy Corbyn nu är ledare för ­Labour är ungefär som om de svenska sossarna hade utsett en radikal vänsterpartist från Södermalm till att eftert­räda Stefan Löfven. Denna vänster­partist hade burits fram till posten av en lika entusiastisk som märklig koalition av övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intres­serad arbetarklass och unga arga ­radikaler. Det hade varit en folkrörelse som ingen sett maken till på decennier. Den hade i ett slag förvandlat det ­anrika socialdemokratiska partiet till något som mer liknade en protest­rörelse av sydeuropeisk modell.

Detta är vad som har hänt i Storbritannien. Mer än något var valet igår en protest mot det brittiska politiska ­systemet. Vi vill ha en annan typ av ­politik. Vi skiter i om Labourpartiet ­aldrig någonsin mer sitter i regeringsställning, bara vi får åtminstone en ­politiker som faktiskt ser ut att stå upp för det han tror på!

Det var budskapet och Jeremy ­Corbyn är egentligen en märklig ­person att stå i centrum för en sådan rörelse. Med sina 32 år i parlamentet har han precis som så många ­andra brittiska politiker aldrig haft ett jobb utanför den politiska sfären. Med sin privatskole­utbildning är han den av partiledarkandidaterna med mest privilegierad bakgrund. Med sin sjuttiotals­doftande version, av det där med vänsterpolitik, var det också svårt att tro att han skulle kunna attrahera twitter­massorna. Men det gjorde han. Den mest typiska ­kommentaren från hans supportrar är något i stil med: Jag håller inte med honom om allt, men han står i alla fall upp för det han tror på.

Efter decennier av medietränade företrädare, som sitter i tv och lyckas med att inte säga någonting alls, har den brittiska vänstern tröttnat. Den är beredd att bortse från mycket annat ­bara för att få någon som i alla fall säger något.

För det finns saker som många inom socialdemokratin behöver se genom fingrarna på gällande Jeremy Corbyn. Hans inställning till IRA, hans fram­trädanden i iransk statstelevision, hans förmåga att hamna på samma möten som förintelseförnekande antisemiter och hans rätt överseende syn på diktatorer så länge dessa står upp mot USA. Å andra sidan har Tony Blair, en av ­Jeremy Corbyns mer kända före­trädare, visat väldigt överseende med inte helt demokratiska typer så länge han har kunnat tjäna pengar på dem som politisk konsult i alla fall.

Den brittiska vänstern kanske är ­härdad.

Det tragiska med valet av Jeremy Corbyn är dock att det har förvandlat Storbritannien, eller åtminstone ­England, till en enpartistat. En konservativ enpartistat. I alla fall just nu. Det kommer att bli ohyggligt svårt för Jeremy Corbyn att formera en trovärdig opposition mot David Camerons regering. Man behöver inte snegla i många minuter på det brittiska val­systemet för att konstatera att Corbyn är mer eller mindre chanslös när det gäller att utmana de konservativa 2020. Inte ens Corbyn själv har hittills svarat ja på frågan om han har möjlighet att bli premiärminister. Det går rykten om att han kommer att vara partiledare, ­försöka bygga upp Labour som en ­folkrörelse och sedan låta någon annan kandidera till premiärministerposten.

Införa en tysk modell, helt enkelt.

Faktum kvarstår: fyra av fem väljare som Labour behöver vinna 2020 är folk som i år röstade på David Cameron. Hur en person som Jeremy Corbyn ska nå dessa väljare är höjt i dunkel. Det är inte heller någon prioritet bland hans supportrar. För dem är det viktigare att förändra Labour, än att förändra landet. Eller för att vara rättvis: de tror att de genom att förändra Labour och därmed förskjuta debatten åt vänster kan ­förändra landet mer än genom att bilda regering. Samtidigt är det ingen stor vänstervåg som sveper över Storbritannien. Jeremy Corbyn har vunnit 250 000 Labouraktivisters stöd, David Cameron vann 11,25 miljoner britters. Så sent som i maj. Det är också ett oroande tecken att hela 18 procent av Corbyns supportrar är folk som röstade på Liberaldemo­kraterna för fem år sedan. Då, när detta parti råkade vara trendigt. Det finns en risk att stora delar av Corbyns stöd helt enkelt är väldigt politiskt konjunkturkänsligt.

Ett mer akut problem är att Jeremy Corbyn inte tror på det där med ­partidisciplin. Han håller rekord i att gå emot partipiskan i parlamentet och kommer att ha stora svårigheter att ­hålla ordning i den parlamentsgrupp han nu får ansvaret för. Sådant spelar stor roll för en ­opposition i det brittiska systemet.

Samtidigt är det svårt att se att det blir partisplittring, eller kupper inom ­Labour. Jeremy Corbyn har ett oerhört starkt mandat. Partiet kommer att ge honom en chans. Det kan till och med gå hyfsat både i borgmästar­valet i London och i flera mindre val de närmsta åren. Det nationella valet 2020 däremot, det är en helt ­annan femma. För den som på riktigt vill förändra Storbritannien i progressiv ­riktning är det bara det som spelar roll.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM