ÅSIKT

Tiggeriet är ett riktigt problem

Sverige har rätt att ställa krav på Bulgarien och Rumänien

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Trons / TT

I Eskilstuna, Vellinge, Sölvesborg och Katrineholm har politikerna begränsat eller förbjudit tiggeri på vissa platser. Fler kommuner är på väg att följa efter.

Enligt en enkätundersökning som Ekot gjort kommer Staffanstorp, Båstad, Lidingö, Kungsbacka, Bromölla, Täby, Danderyd, Ekerö, Trelleborg och Skurup snart förbjuda eller försvåra tiggeri.

Otrygghet är förbjudet

Det huvudsakliga förbudsargumentet som anförs nu för tiden är att kommuninvånarna känner sig otrygga av att människor tigger på gator och torg. Och det är klart att det finns saker som ibland följer i tiggeriets spår – slumliknande bosättningar, småstölder och nedskräpning – som skapar otrygghet. Men är inte sådant redan förbjudet?

Jo, det är det.

Ändå är tiggeriet ett verkligt problem.

Helt enkelt eftersom människor i vårt land tvingas leva under förfärliga villkor och för att familjer splittras och att barn far illa. Helt enkelt eftersom de så kallade EU-migranternas situation i Sverige inte leder bort från fattigdom och rättslöshet.

Kommunala förbud eller tillståndsgivanden åtgärdar ingenting av dessa problem.

Om vi förbjuder tiggeri kommer dessa fattiga människor sannolikt att komma hit i alla fall men arbeta med annat. Som gatumusikanter, försäljare av blommor och bär eller i grå sektorer av ekonomin. Alla måste trots allt äta.

Vissa människor löper kanske risk att drivas ut i verksamheter som droghandel, prostitution eller villainbrott. Blir vi verkligen tryggare av det?

I takt med att allt färre ger pengar till tiggare så ser vi redan sådana tecknen. I somras dömdes exempelvis sex EU-migranter som uppträdde som tiggare för att ha langat knark i Göteborg.

Socialdemokraterna i regeringen har tvekat inför ett förbud, men har i övrigt gått så långt man kan. Bosättningarna har förbjudits, arbetet mot organiserade tiggeriet har växlat upp och Stefan Löfven har försiktigt välkomnat de lokala förbunden mot tiggeri.

I stället har regeringen försökt få till ett samarbete med regeringarna i Bulgarien och Rumänien i syfte att fattiga romer inte ska tvingas att tigga i Sverige. Avtal är undertecknade och erfarenheter har utbytts men sedan maj 2018 tycks inget ha hänt. Då träffades statssekreterare Madeleine Harby Samuelson och Rumäniens ambassadör Iulian Buga och undertecknade en arbetsplan för hur avtalet ska införas.

Ömsesidiga krav

Hur går det egentligen med det införandet? Antalet tiggare i Sverige befinner sig konstant runt 4 500 personer. Det duger naturligtvis inte med avtal om de inte fylls med konkret innehåll för de utsatta.

Rumänien och Bulgarien har varit medlemmar i EU i över ett decennium nu och EU:s fonder satsar fram till år 2020 över 300 miljarder kronor i utveckling och sociala program bara i Rumänien.

Den svenska regeringen har rätt att kräva att dessa länder ger människor möjligheter att försörja sina familjer, att påverka sin livssituation eller erbjuda sina barn en väg till en bättre framtid. Vill vi bevara EU:s fria rörlighet – öppna gränser, fri handel och möjlighet till studier och arbete i andra länder – måste vi kunna ställa sådana ömsesidiga krav.

Annars kommer vi se hur allt fler kommuner bestämmer sig för att på egen hand förbjuda tiggeriet och skicka problemet vidare till sina grannkommuner.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM