Mejla

Fredrik Virtanen

Du bestämmer om klassklyftorna ska öka

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Överklassen är förfinad men inskränkt, grym och rutten. Nyrika uppkomlingar är vulgära bedragare. Underklassen är svettig, bunden, primitiv. Och medelklassen är en tråkig, moralistisk, nervös, egenkär iakttagare. Ingen är särskilt älskvärd.

Så har den visuellt storslagne filmregissören Baz Luhrmann tolkat F. Scott Fitzgeralds amerikanska klassiker ”Den store Gatsby” från 1925 och så minns jag den också.

Den handlar om klass, om strävan efter kulturell och ekonomisk makt, om den amerikanska drömmen som numer också är den svenska drömmen.

■ ■ ■

I centrum står de snuskigt rika som alla förhåller sig till, särskilt den olyckligt förälskade uppkomlingen Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) som inte accepteras eftersom han inte kan koderna (”He wears a pink suit för God’s sake”), men den verkliga huvudrollen spelar medelklassen i form av berättaren Nick Carraway (Tobey Maguire).

Liksom Fitzgerald själv, som föddes medelklass och stod tydligt till vänster, har Nick en dragning till överklasslivet.

Vem har inte det? Vem vill inte dit? Jag vill! Det vore behagligt att spela polo och dricka champagne i halmhatt. 

Det är ditåt vi tittar, inte nedåt eller bakåt. Det vet reklambranschen som alltid försöker erbjuda oss en livsstil som är lite, bara lite, bättre än den vi har. Den produkten vill vi köpa. Vi strävar. Men de flesta av oss blir aldrig rika, vi stannar i medelklassen – bland de andra tråkiga, moralistiska, nervösa, egenkära iakttagarna som är stommen i vårt land. Vi som, tillsammans, har mycket mer makt än de snuskigt rika på Solsidan eller på Strandvägen. Vi som kan göra skillnad genom våra liv, våra handlingar, våra val. Vi som kan sätta stopp för skit men som är upptagna med annat, som grillar och röstar på partier som gynnar oss.

■ ■ ■

Som av en händelse gick ”Den store Gatsby” upp på bio i går, samma vecka som OECD rapporterade att Sverige rasat från första plats 1995 till 14:e plats i rangordningen över jämlika länder.

”Klyftorna växer mest i Sve-rige”, skrek Svenska Dagbladets rubrik på förstasidan. Även relativ fattigdom ökar mesti Sverige.

Det är skamligt. Men det är ingen slump. Det är politik. Det är vårt val. De rikare blir rikare och de fattiga blir fattigare. Det är meningen. Liberala Göteborgs-Posten skrev att ”det måste finnas incitament för människor att gå från bidrag till egen försörjning”. Carl B Hamilton (FP) talade i P1 om ”ansvar i arbetslivet” och tycker också att klassklyftor är bra politik.

■ ■ ■

Det tycker inte jag. Det tyckte inte F. Scott Fitzgerald heller. Men det viktiga är vad de breda lagren tycker. Och även om Nick Carraway är en slätstruken figur så är han också anständigheten, den som spyr på tomheten och jetset-elitens sätt att missbruka sina privilegier.

Vi har storhet inom oss, vi alldagliga medelklasstretare! Vi som tror att vi bara spelar biroller eftersom vi inte märks eftersom vi är så himla vanliga.

Men vi spelar huvudrollen. Just du och jag har makten att bestämma över om rika ska fortsätta att bli rikare och fattiga ska bli fattigare. Ett skitjobbigt ansvar. Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt.

Av: Fredrik Virtanen

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN