ÅSIKT

Var är hemma ?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Få är de som helt och fullt känner sig riktigt hemma.

1 av 3 | Foto: lasse allard
HEM - EN UTOPI? Det svenska landskapet med björkar och rostbruna insjöar talar till mig, liksom också Tel Aviv och New York. Om svårigheterna att rota sig skriver Nina Solomin.

För ett år sedan satt jag på min veranda i den gamla stadsdelen Nachlaot i Jerusalem. Jag drack israeliskt snabbkaffe och funderade över vad det skulle bli av mig. Skulle jag förlänga min vistelse i Israel eller skulle jag återvända till Sverige, som planerat? I vilket land ville jag bygga en framtid? Bägge platserna betyder mycket för mig. Tillsammans med New York, där jag också har levt en tid, är Sverige och Israel viktiga bitar i mitt kulturella identitetspussel.

Ibland i livet står man vid skiljevägen och måste välja riktning. Just då upplevde jag beslutet som helt avgörande. Som individ är det lätt att lida av ett slags existentiell hybris. Man utgår ifrån att man genom att välja "rätt" också kan kontrollera resultatet av det valet - det vill säga framtiden. Men ofta är det val man våndas inför inte så ödesmättat som man tror. Eller åtminstone inte ett dugg mer ödesmättat än de triviala val som man gör varje dag; då man väljer att ta tunnelbanan hellre än bussen, att ringa eller inte ringa en vän, att ta en omväg, läsa en bok eller hälsa på en främling. Kanske blir man förälskad på bussen, kanske telefonsamtalet räddar livet på vännen. Kanske boken revolutionerar ens liv, eller främlingen leder en till en hemlig skatt. Kanske blir man påkörd vid ett övergångsställe.

Men skulle man tänka på vilka effekter även sådana små beslut kan få på ens liv skulle man bli vansinnig.

Så där satt jag då på min veranda, medan demonerna (ett mer konstnärligt ord för ångest) rasade i mitt inre. Vad som tycktes handla om geografisk ort handlade förstås om något helt annat. Nämligen om det diffusa begreppet "hem". För mig har det aldrig varit självklart att stanna kvar i samma land som jag vuxit upp i. Jag har alltid tänkt att det hänger ihop med att mina föräldrar flyttat mellan länder under sina liv. Hem för dem var både där hemma och här hemma, så att säga. Det svenska landskapet med björkar och rostbruna insjöar talar till mig på ett sätt som ingen annan natur gör. I Sverige lever de flesta människor som står mig närmast. Det är också här man använder det språk på vilket jag skrev mitt första kärleksbrev och som är mitt viktigaste yrkesredskap. På samma gång har jag hittat mentaliteter och människor i till exempel Brooklyn och Tel Aviv, som träffat mig rakt i hjärtat och som emellanåt fått mig att känna att jag hör mer hemma där än här.

En gammal vän till mig brukar avfärda begreppet "hem" som en chimär. Få är de som helt och fullt känner sig riktigt hemma. Alltid finns det något - må det vara etnicitet, social bakgrund, sexuell läggning eller utseende - som kan ge en känsla av alienation, av att man inte riktigt passar in i majoritetskulturen. Och kanske är det så, att drömmen om ett "hem" snarare handlar om längtan efter ett metafysiskt, eller åtminstone psykologiskt, tillstånd där allt stämmer; där man lever i total harmonisk gemenskap med sin kulturella, geografiska och sociala omgivning.

"Hem" är i så fall en utopi som man, om man någonsin upplevt den, lämnade i samma ögonblick som man föddes.

Däremot kan man samla skärvor av hemmahörande. Vad dessa skärvor består i varierar naturligtvis från person till person. Man kan hitta hem i mötet med en annan människa eller i familjerelationer, genom att utöva sitt drömyrke eller samla på frimärken.

Någon känner sig hemma vid havet, en annan i en viss ideologi. Jag undrar ibland om man inte rentav kan känna sig hemma just i sin längtan efter ett hem.

Slutligen lämnade jag min veranda i Jerusalem och återvände till Sverige. Reste från ett hem till ett annat. Så för en tid sedan var jag med i en tv-intervju som kretsade kring kulturell identitet. Efter samtalet fick jag en grön växt, i en genomskinlig glaskruka. Det var en planta med långa rötter, sa programledaren, som jag nu kunde plantera var jag ville. Jag ställde den i mitt köksfönster och gav den vatten. Två dygn senare hade alla bladen gulnat och samlats i en dramatisk liten hög på fönsterkarmen. Jag log ironiskt för mig själv.

Så kom min mamma på besök. "Vad är det där för stackars buske?" undrade hon. "Den som är vidskeplig skulle säga att den är ett tecken på att jag aldrig kommer att rota mig ordenligt", svarade jag. Hon fnös och konstaterade att jag var en stor idiot som hade växten i en glaskruka. "Chochem, ljushuvud", sade hon, "det begriper du väl att rötterna dör!" Växten planterades om och nu står den i mitt köksfönster och frodas. Som ett tecken på att saker kan vara mycket mindre komplicerade än man tror.

Nina Solomin