ÅSIKT

Liberalerna blir ett stort mörker

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LASSE ALLARD
LEDARE

”Framtiden är liberal” var rubriken på Jan Björklunds stora tal på Liberalernas landsmöte i helgen.

Det är nog mest önsketänkande.

Björklund är en skicklig retoriker men inte ens i sitt eget tal lyckades han framstå som särskilt hoppfull. Framtiden verkade bestå av nazister som marscherar, HBTQ-personer som angrips i Ryssland, aborträtten som hotas och den liberala demokratin som avvecklas i länder som Ungern och Polen.

Inget hopp

Och inte heller Jan Björklund har särskilt frihetliga svar på tidens utmaningar. Toleransens gränser är viktigare än toleransen. Fler poliser beskrivs som ökad frihet. Eländesskildringar av förorten är viktigare än att visa på Sveriges möjligheter.

Självklart ligger det i rollen som oppositionsparti att gnälla men all denna dysterhet, detta kompakta mörker, blir ett energiläckage. Hur ska man orka med samtiden?

Politik är alltid ett växelspel mellan oro och hopp, mellan samhällskritik och framtidstro. Skickliga politiker förmår väcka entusiasm och glädje trots svåra tider. Men på senare år är det som att hopplösheten har tagit över i den politiska retoriken.

Alarmismen är en paradox

Vi lever i ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder, tillväxten är rekordhög och arbetslösheten minskar snabbt. Ändå fastnar både partier och medier i en stämning av alarmism och systemkollaps. Det är en paradox.

Stridsfrågorna på Liberalernas landsmöte talar sitt tydliga språk. Högljudda minoriteter ville förbjuda slöja, förbjuda religiösa friskolor och förbjuda tiggeri. Man kan ha olika åsikter i sak men särskilt liberalt låter det inte.

Sverige lider akut brist på optimister, på politiker som faktiskt vill diskutera samhällsproblem och inte bara ”sända signaler.

Dysterkvistar

Frågan är om inte avståndet mellan den politiska retoriken och verkligheten håller på att bli för stort. Sverige håller bevisligen inte på att gå under, tvärtom pekar de flesta kurvor åt rätt håll.

Frågan är vilket parti som först vågar prata mer om hopp än om oro. Som vågar sluta skrämmas och i stället på riktigt försöker tina upp vårt offentliga samtal.

Det partiet har troligen mycket att vinna.

För handen på hjärtat, hur kul är det att rösta på en dysterkvist?

ARTIKELN HANDLAR OM