ÅSIKT

Finns det en mitten i vredens tid?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

”Vi står i mitten av svensk politik” säger Stefan Löfven i en annons som Socialdemokraterna tagit fram.

I mitten. Vad betyder det i vår tid?

Troligen vill S signalera att Stefan Löfven är motsvarighet till den tyska förbundskanslern Angela Merkel. En trygg, statsmannamässig person som samlar landet.

Men den säger också något annat. För den som står i mitten kan inte också stå till vänster.

Det är ett knepigt läge i svensk politik. Det kommer att behövas ett samarbete över blockgränsen efter nästa val, om Sverigedemokraterna ska kunna hållas borta från verkligt politiskt inflytande.

Det är dock inte den frågan som är mitt ärende här. Det är vilken slags socialdemokrati som ska kliva in i de förhandlingarna. Och vad den breda vänsterns roll är i dag.

Ett historiskt uselt år för S

2017 kommer att gå till historien som ett annus horribilis, ett fruktansvärt år, för europeisk socialdemokrati. I Tyskland satt S i storkoalition, och försökte sedan sig på vänsterretorik i valet. Resultatet blev historiskt usla siffror. I Frankrike försökte socialistpartiet göra en vänstersväng á la Corbyn, och kollapsade totalt. I stället vann mittenextremisten Emmanuel Macron. Förra veckan tog en populist över regeringsmakten i Tjeckien, efter att S försökt gå till val på kulturkrig och fått sju procent i valet. I Nederländerna och Österrike har Socialdemokraterna sparkats ut från regeringssamarbeten efter dåliga val.

Inget verkar riktigt funka och i det perspektivet måste man se att det går bra för Löfven. 30 procent och statsministerposten, det är unikt.

Stefan Löfvens politiska projekt handlar om trygghet. Mer pengar till barnfamiljer och pensionärer. Fler poliser, stängda gränser.

Jag förstår det som att det han vill är att bevara, hålla emot. Men inte bygga om.

Löfven vill göra en Macron

Det är möjligt att det kan fungera som valtaktik. Frågan är om det är rätt sätt att möta vår tids utmaningar. Och vad som händer sen – efter nästa val. Och nästa.

På 90-talet gick socialdemokratin i hela Europa åt höger. Ekonomierna ställde om från industri- till tjänstesamhälle. Fler människor fick en högre utbildning och den gamla klassröstningen försvagades. Efter murens fall uppfattades marknadens logik som den enda vägens politik – också av socialdemokrater.

När S svängde suddades den ekonomiska konflikten mellan höger och vänster ut. På kanterna lämnades ett tomrum som i dag utnyttjas av nationalister och högerextremister.

I den ekonomiska politiken fick nyliberalismen sin chans. Det gick åt pipan, sammanfattningsvis. Ojämlikheterna i vår del av världen exploderade. Inte bara på grund av politik, men delvis. För knappt tio år sedan kom så finanskrisen, som ett kvitto på vad marknadsfundamentalism kan leda till. Europa har fortfarande inte hämtat sig.

Vår tid är på många sätt en vredens tid. Den drivs av många saker. En ny informationsinfrastruktur, bland annat. Men det är också en backlash mot en marknadsekonomi som slagit över i ren rövarkapitalism. Det ekonomiska system vi byggt drar oss allt längre isär, samtidigt som bristen på ideologisk konflikt lämnar efter sig ett värderingsmässigt vakuum.

Det vi ser nu är delvis en motreaktion mot detta.

Starka krafter drar oss isär

I sin nya bok ”Global ojämlikhet” beskriver den tidigare ekonomen på Världsbanken Branko Milanovic hur teknologiska omvälvningar och globalisering – men också politik – gör att de rikaste blir allt rikare medan resten släpar efter.

Omställningstrycket på arbetsmarknaden är enormt, gamla identiteter upplöses, vinsterna samlas i händerna på en liten grupp.

I Sverige har skatte- och välfärdssystem – politik! – delvis hållit emot. Medelklassen här har, till skillnad från många andra ställen fått del av det ökande välståndet.

Men de underliggande krafterna är desamma. Och de är mycket starka. I vår tid behöver politiken vara mycket mer omfördelande bara för att behålla den jämlikhet vi redan har.

Ta skolan som exempel, som är helt central för en politisk rörelse som tror att jämlikhet är vägen till frihet. Men i svensk skola ökar segregationen i dag, barns framtid formas allt hårdare av sina föräldrars liv. Hos Socialdemokraterna finns inga verkliga ambitioner att ändra på detta. Mycket pengar förs till, och det är bra. Men inga försök görs att verkligen ändra de strukturer som leder fel: det fria skolvalet i kombination med starka vinstintressen och svaga kommunala huvudmän.

En missad vänstervåg

Backlashen mot hyperglobalisering och marknadsfundamentalism fångas i dag upp av nationalister och högerextremister.

Det borde inte behöva vara så. För denna reaktion borde också kunna förstås och formas av vänstern.

Sverige är varken Frankrike eller Storbritannien och Stefan Löfven bör inte kopiera vare sig Corbyn eller Macron. Kanske finns rentav förutsättningar här för socialdemokratin som ideologi att överleva. Men då måste denna rörelse – om man blickar bortom nästa val – förstå att krafterna som utmanar den är kraftigare än på länge. Och möta dem.

Vi står i mitten av svensk politik, säger Stefan Löfven. Det är möjligt att det går att vinna nästa val med en sådan strategi.

Däremot blir det svårt att sedan möta vreden och krafterna som drar oss isär. Jämlikhet byggs trots allt från vänster.

ARTIKELN HANDLAR OM