Mejla

Anders Lindberg

Juholt hade rätt om Libyenkriget

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Håkan Juholt.
Foto: Lotte Fernvall
Håkan Juholt.

LEDARE

Söndagen 11 september tog Håkan Juholt adjö av politiken. Samma dag med­verkade han i Sveriges Radios söndagsintervju med Martin Wicklin.

Det blev ett samtal om högt och lågt, från skarpa iakttagelser om egna misslyckanden till besvikelse över att Socialdemokraterna lagt hans tal på en mer undanskymd plats i den officiella Youtubekanalen.

Men på en punkt var han benhård: han hade haft rätt om Libyen. Det var ett misstag att skicka svenska Jas Gripenplan till striderna mot Muammar Gadaffi.

Aftonbladets ledarsida var en av de starkaste röst­erna för ett militärt ingripande och vi hade goda skäl. I mitten av mars 2011 stod Libyen på tröskeln till massmord. Arabförbundet krävde en flygförbudszon för att hindra regimen från att använda stridsflyg, bland annat mot civila.

■ ■ ■

Gadaffis budskap till oppositionen var kristallklart: ”Vi krossar er om ni inte flyr. Fly som hundar till Egypten”.

Sen startade han stridsvagnarna med sikte på oppositionens starkaste fäste Benghazi, med över en halv miljon civila. Då var måttet rågat. FN:s säkerhetsråd beslutade att skydda civila och genomföra flygförbudszonen. Kina och Ryssland var tveksamma men avstod från att lägga in sina veton.

I slutet av mars 2011 beslutade regeringen att skicka Jas Gripen till Libyen. Men efter bara en månad krävde Håkan Juholt att flygplanen skulle tas hem.

■ ■ ■

Kritiken blev mycket hård, från Jan Eliasson, SSU, FN-förbundet och denna ledarsida, bland andra. Till slut gav Juholt med sig. Den militära insatsen fortsatte, men med något färre flygplan än det var tänkt från början.

I veckan kom en rapport från det brittiska parlamentet som ger honom rätt på i princip alla punkter.

Och oss fel.

Enligt den kommitté som tagit fram rapporten fanns det goda skäl att stoppa Gadaffis anfall mot Benghazi, men den uppgiften var löst efter 24 timmar. Flera veckor

innan Sverige fanns på plats. Resten av den militära insatsen gled över i målet att bomba bort Muammar Gadaffis regim, något som det saknades FN-mandat för. När detta till slut lyckades, och Gadaffi blev lynch­ad i staden Sirte, fanns inget program för att bygga upp Libyen.

I stället föll landet sönder i ett ”Somalia vid Medel­havet” där olika regeringar, klaner och terrorgrupper tävlade om inflytande.

När Syrien samma år sjönk ner i inbördeskrig vägrade Ryssland och Kina att samarbeta i FN.

De tyckte, med visst fog, att väst lurat dem och gått långt utanför det FN-mandat de accepterat i Libyen. Ett utmärkt svepskäl för att lamslå hela världsorganisationen.

■ ■ ■

Samtidigt som Libyen i praktiken slutade fungera som stat blev dess hamnar den viktigaste vägen till Europa för hundratusentals flyktingar som i rangliga

båtar korsade Medelhavet. Vapnen från Gadaffis sönderfallande armé spreds över Nordafrika och Mellanöstern. Och terrorsekten IS kunde byggde upp baser och rekrytera krigare på själva tröskeln till EU.

Libyen är i dag ett hot mot Europas säkerhet – inte som stat – utan som laglöst land.

Håkan Juholt visste självklart inte att det skulle gå så här illa, men han hade rätt i en viktig sak: krig blir sällan som man tror. Och när man använder det

yttersta av maktmedel, militärt våld, så måste man både kunna bromsa i tid och ha en plan för vad som händer sen.

Det hade inte USA i Irak.

Och det hade tydligen inte vi i Libyen heller.

■ ■ ■

Håkan Juholt har aldrig varit motståndare till att ingripa militärt vid brott mot mänskliga rättigheter. Därför borde vi nog ha lyssnat bättre när han för en gångs skull reste invändningar. Och nästa gång, för det blir garanterat en sådan, måste vi journalister ställa fler kritiska frågor innan strids­planen får klartecken att lyfta.

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.