Mejla

Katrine Marçal

Kvinnorna var argare på riktigt

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

de första feministerna  Helena Bonham Carter spelar Edith Ellyn i den kommande storfilmen ”Suffragette”. Men filmen gör inte de riktiga suffragetternas kamp rättvisa.
Foto: Focus feature
de första feministerna Helena Bonham Carter spelar Edith Ellyn i den kommande storfilmen ”Suffragette”. Men filmen gör inte de riktiga suffragetternas kamp rättvisa.

LEDARE

18 oktober 2015. Suffragetterna

Brittiska suffragetter attackerade för lite mer än hundra år sedan den liberale premiärministern Herbert Asquith med golf­klubbor. I dag spelar hans barnbarnsbarn Helena Bonham Carter suffragetten Edith Ellyn som går från apotekare till bombmakare i den nya storfilmen ”Suffragette”.

Förutom att det säger något om klasstrukturen i den brittiska skådespelar­eliten, nästan varenda brittisk skådis du hört talas om i dag är överklass, är det förstås en rätt härlig historisk ironi.

Sarah Gavrons film, som nyligen gick upp på brittiska biografer, slutar innan berättelsen är slut. Eftertexten rullar och publiken sitter där: ska det verk­ligen inte komma något mer? Sedan inser man att det är det här som är meningen. Filmen vill visa på att kampen för kvinnors rättigheter inte är över.

Det är vi som skriver slutet. Eller i alla fall fortsättningen.

Suffragetterna framställs lätt som rosenkindade damer med sidenband, snörda kängor och hatten käckt på sned. Verkligheten var dock betydligt argare, blodigare och mindre medelklassig.

Suffragette utspelar sig i ett rätt Disneyfierat London där vita lakan hänger på lagom slitna tvättlinor över det fattiga East Ends kullerstensgator. Men den anstränger sig trots allt för att skildra klassaspekten i rösträttskampen. Suffragetterna var långtifrån bara arga medelklassdamer. Kvinnliga fackföreningar var oerhört viktiga och

Londons första WSPU- avdelning (som var den ledande suffragettorganisationen) grundades exempelvis vid varven i Canning Town. De stora demonstrationerna utanför parlamentet byggde på att kvinnor från arbetarklasskvarteren promenerade in till Westminster på sin lediga dag. Förutsättningarna för aktivisterna var dessutom väldigt olika beroende på klass.

Att hamna i fängelse för att ha kastat sten är enklare om man har tjänstefolk hemma som kan ta hand om barnen när man är borta. Många arbetarklass­kvinnor motsatte sig också därför rörelsens militanta metoder.

Just våldet är något som filmen spelar ner. Inte det brutala polisvåldet som kvinnorna utsattes för. Inte heller hur staten spände fast dem och tvångs­matade dem genom att köra ner en gummi­slang i halsen på dem.

Nej, filmen spelar ner våldet i suffragettrörelsen själv.

Det här var trots allt kvinnor som började kalla sig själva för soldater. De svor trohet till en rörelse som oerhört medvetet anammade traditionellt manliga begrepp som ära, krig, plikt och respekt och gjorde dem till sina egna.

Suffragetter krossade inte bara skyltfönster med stenar de gömt i underkjol och barnvagn. De klippte telegrafkablar, attackerade juvelutställningen i Towern och försökte sätta en fullpackad teater i brand för att premiär­ministern satt i publiken. 1914 tog sig Mary Richardson in på National Gallery i London och gav sig på Diego Velázquez målning ”Venus med spegel” med en yxa.

Dessa kvinnor gick med andra ord ofta för långt. Just Mary Richardson gick senare och blev fascist (folk som försöker förstöra konst brukar ligga

i riskzonen för att utvecklas åt det hållet). Som inom alla revolutionära rörelser pågick ständiga strider bland suffragetterna om vilka metoder man skulle använda. Det största problemet med Sarah Gavrons film är att kvinnorna helt enkelt inte är tillräckligt arga.

Många brittiska historiker påpekar i dag att de militanta suffragetternas metoder kanske rent av var kontra­produktiva. Att det var de mer moderata kämparna som gjorde störst skillnad. För vad var egentligen poängen att med våld ge sig på politiker som Herbert Asquith och Winston Churchill? Politiker som faktiskt var för kvinnlig rösträtt?

Suffragetterna kunde, när de började använda våld, plötsligt buntas ihop med de irländska nationalisterna i pressen och den liberala brittiska regeringen kunde verkligen inte uppfattas som att den ”gav efter för extremister” hette det.

Samtidigt spelade suffragetternas spektakulära aktioner onekligen roll för att skapa uppmärksamhet kring frågan. Och framförallt: de förändrade vad kvinnor kunde vara. För suffragettrörelsen handlade om mycket mer än rösträtten. Inte bara i bemärkelsen att den var en del i en större kvinnokamp som inkluderade många andra rättig­heter, utan i bemärkelsen att detta var kvinnor som förklarade krig mot ett samhälle som sedan hundratals år hade förklarat krig mot dem.

Ett samhälle där män hade rätt att slå kvinnor, ta deras barn, ha sex med deras kroppar och bestämma över deras pengar, bara för att de var män.

Suffragetterna var kvinnor upp­vuxna i idén att de var andra klassens människor vars liv enbart var ämnade för reproduktion och hem. Och nu tog de till våld i en politisk revolt mot allt som dominerade dem.

De var på många sätt de första feministerna.

Långt ifrån felfria. Våldsamma.

Arga.

Revolu­tionära.

Och det är konstigt att de aldrig riktigt får skildras på det sättet.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Av: Katrine Marçal

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.