Mejla

Åsa Petersen

Man är tvungen att vara ensam med hiv

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Rosmarie blev ”hivkvinnan” på svenska löpsedlar. Hon dömdes till två års fängelse och 700?000 kronor i skadestånd för att hon hade haft sex med sin man utan att berätta att hon var hivpositiv. Enligt domen visade Rosmarie ”synnerlig likgiltighet” inför sin man och sina två barn.

I Anna-Maria Sörbergs utmärkta reportagebok ”Det sjuka” träder en annan bild fram.

Rosmarie smittades av sin första kärlek. Sjukhuspersonalen bar skyddande ”rymddräkter” och meddelade att Rosmarie hade två år kvar att leva.

Hon betraktades som en samhällsfara, ett levande virus, och isolerade sig.

”I och med att hiv behandlades som pesten så blev ju rädslan att någon skulle få veta jättestor, det var bara så det var. Mitt sätt att hantera det var en direkt konsekvens av klimatet. Man var tvungen att vara ensam i det, så tänkte jag hela tiden och så upplevde jag det på sjukhuset och när jag läste i tidningarna. Alla sa de att man inte skulle berätta.”

Rosmarie följde råden. Hon berättade inte, utan förträngde.

1996 kom bromsmedicinerna. Läkarna sa att allt såg bra ut. ”Läkarbesöken klarades snart av i ett nafs och så snart hon stängt dörren bakom sig var det borta”, skriver Anna-Maria Sörberg.

Den svenska informationsplikten, som innebär att hivpositiva kan straffas om de inte berättar om sin hivstatus före sex, är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt.

Informationsplikten försvaras ofta med att öppenheten om hiv blir större. Hivpositiva måste ju berätta om sin sjukdom. Men konsekvensen av lagen blir i stället den motsatta, ett större hemlighetsmakeri. Gränsen mellan ”sjuka” och ”friska” görs knivskarp när allt ansvar för smittspridningen läggs på hivpositiva. De stigmatiseras medan hivnegativa, som oftast inte har testat sig utan bara tror sig vara det, slipper ansvar för sin hälsa.

Christian, som liksom Rosmarie har dömts för brott mot informationsplikten, berättar att han förträngde allt om sin sjukdom, för att han kunde:

”Jag menar det är inte som om folk tror att det finns hivpositiva omkring dem.”

En ny våg av hiv drar över Sverige.

2007 ökade antalet upptäckta hivfall med 70 procent.

De som är unga i dag vet att det finns bromsmediciner. De var inte med på 1980-talet, då aids tog död på älskade människor. Hiv anses bara drabba ”andra”. Då ökar smittan igen.

Samtidigt verkar politiken ha skakat av sig oron för hiv. Regeringen har inte tagit ökningen av smittan på allvar. Det förebyggande arbetet har länge fått för lite pengar. Socialstyrelsen satsar inte längre på sommarkampanjer mot hiv. Konsekvensen av informationsplikten, att hiv bara ses som ett ansvar för de redan hivpositiva, resulterar i samhällelig arrogans inför smittspridningen.

”Det är som att jag ska bära allas ångest för det som hänt, hela samhällets ångest”, säger Rosmarie till Anna-Maria Sörberg.

Av: Åsa Petersen

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN