ÅSIKT

Hyckleriet om Kaukasuskriget

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: DAGarna EFTER En kvinna gråter efter den ryska flygattacken mot bostadshus i Gori. Samtidigt pågår bråket för fullt om vem som startade kriget.
LEDARE

Borta i Peking betraktade George W Bush kriget i Kaukasus och sa: ”Georgien är ett suveränt land och dess territoriella integritet måste respekteras”.

Orden kommer från en man som i fem år med största brutalitet och med svindlande dödstal som följd brutit mot den regeln.

Striderna kring det lilla Sydossetien inleddes ungefär samtidigt med krigsutbrottet i Jugoslavien. Befolkningen ville frigöra sig från Georgien; besked lämnades i folkomröstning. Möjligen var målet att återförenas med Nordossetien. Uppdelningen av de båda hade genomförts av en beryktad georgier, Josef Stalin.

Separatism, förklarade den georgiske ledaren Michail Saakasjvili, som heligt lovat behålla sitt lands gränser och innestänga de folk som inte önskar den tillhörigheten. Konflikt-en kan åter föra tankarna till Jugoslavien.

Kosovo krävde självständighet men bekämpades med största brutalitet av Slobodan Milosevics Serbien.

Ingen kan med bestämdhet svara på frågan: Vem bar skulden till stridsutbrottet och det snabba, okontrollerade våldet, till att börja med i gränstrakterna mellan Sydossetien och Georgien? Carl Bildt, som uppträder som georgisk propagandist, har pekat ut Sydossetien. De flesta experter gör ofta helt andra bedömningar: att det rör sig om en uppenbarligen planerad georgisk operation. Den georgiske presidenten, med Nato-ambitioner, såg ett lämpligt ögonblick: OS pågår, Putin följde tävlingarna, löftena om gränserna kunde uppfyllas.

Med tiden skulle västvärlden komma den georgiske vännen till hjälp.

Så kan den äventyrliga strategin ha sett ut. I stället kom rysk militär som slog till med ökänd brutalitet: flygattacker, systematiska bombningar, överväldigande maktdemonstrationer.

Putin, snabbt på plats i Nordossetien, kallar Georgiens politik ”kriminell”. Han som ledde ett förödande krig och orsakade massdöd och ruin i Tjetjenien, säger den här gången att han vill skydda rätten till självständighet och oberoende. Den ryske ledarens huvudargument ryms i ett helt annat uttalande: ”Georgiens

aspiration att gå in i Nato syftar till att dra in andra nationer och folk i dess blodiga äventyrspolitik.”

Kriget har sina givna geostrategiska och maktpolitiska dimensioner. Med Georgien på väg in i Nato och redan utrustat med konkret militärt stöd från USA, kanske också från Ukraina, riskerar Ryssland förlora kontroll över viktiga delar av Kaukasus och det som definieras som det egna kärnområdet.

När hoten förstärktes av möjlig förlust av fästet i Sydossetien kunde inga humanitära

reservationer eller andra riskkalkyler hejda mobiliseringen av den väldiga ryska militärmakten.

Det kostar internationellt anseende och blåser under öst-västkonflikter. I den ryska kalkylen ingår, på goda grunder, att västvärlden inte ens grubblar över att skicka några trupp-er eller genomföra några sanktioner.

Krigsområdet rymmer viktiga oljetillgångar och transportleder och ingen i väst vill utmana Ryssland. Den georgiske presidenten föreföll inte underrättad.

Folkspillror drivs nu från Sydossetien och Georgien, städer är sönderbombade, de dödas antal räknas. Georgien kan ha förlorat kriget; Ryssland ännu en bit av sin sargade demokratiska trovärdighet.

Tragedin tranformerades till svensk inrikespolitik. Fredrik Reinfeldt sa att kriget visade varför den nya FRA-lagen är nödvändig. Han kunde ju för egen del redan i lördags ta skydd vid Waxholms fästning.

ARTIKELN HANDLAR OM