ÅSIKT

Begränsad erfarenhet är positivt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Socialdemokratin i Europa har något att lära av kanadensaren

Foto: Kanadas premiärminister Justin Trudeau tog sitt parti från det sämsta resultatet någonsin till att bilda majoritetsregering fyra år senare. Det finns mycket socialdemokratin kan lära av hans positiva kampanj som stått emot många tuffa attacker.

Nej, inte i Kanada.

Det är i alla fall svaret i en ny rapport från den brittiska tankesmedjan Policy Network.

Rapporten av Jonathan Ashworth försöker ta reda på vad socialdemo­krater kan lära av de kanadensiska ­liberalerna. Premiärminister Justin Trudeau tog sitt parti från det sämsta resultatet någonsin till att bilda majoritetsregering fyra år senare. Han gjorde det med en positiv kampanj som stod emot tuffa personattacker, byggde på löften om stora lånefinansierade investeringar i infrastruktur och tog ställning för en generös flyktingpolitik.

I en tid av pessimism var Trudeaus ett sällsynt tecken på progressiv energi.

Policy Networks rapport är emellertid en tunn sak. Den lyckas inte riktigt ­svara på frågorna som den själv ställer men tar man dess analys vidare finns det absolut läxor att peka på.

För det första måste socialdemo­krater inse att den ekonomiska verkligheten har förändrats. Åtta år efter ­finanskrisen är tillväxten fortfarande svag i västvärlden. Debatten om kris­politiken har samtidigt, inte minst inom socialdemokratiska partier, i hög grad varit en diskussion längs med gamla konfliktlinjer. Emellertid verkar något vara fel på ett mycket mer grundläggande plan i världsekonomin. Trots räntor som ligger på minus tar inflationen inte fart.

Få begriper denna nya ekonomi men det ser onekligen ut som om våra politiker skulle kunna göra mycket mer utan att riskera överhettning, inflation eller urholkade statsfinanser. Justin Trudeau verkar delvis ha förstått detta. Han gick till val på ett löfte om att låta Kanadas starka offentliga finanser gå med underskott för att finansiera ny infrastruktur. Därmed hamnade hans liberala parti till vänster om de kanadensiska socialdemokraterna. Justin Trudeaus retorik var emellertid inte det vanliga vänsterpopulistiska vrålet om att vara emot ”nedskärningspolitik” utan ett positivt budskap om hur de nya investeringarna skulle kunna binda samman Kanadas större städer.

Det verkar ha fungerat.

Den andra läxan är att socialdemo­krater måste vara villiga att forma nya väljarkoalitioner. Detta kan låta självklart. Naturligtvis vill alla partier ha fler väljare! Men de flesta partier vill, om de rannsakar sig själva, främst ha fler väljare av den typ som de redan har. Detta fungerar dock sällan om man vill vinna val.

Du måste helt enkelt vinna över ­tidigare moderater, eller till och med tidigare sverigedemokrater. Detta är många socialdemokratiska partier extremt obekväma med.

Ofta föredrar de att inte vinna val alls.

– De konservativa är inte våra fiender, de är våra grannar, sa Justin Trudeau.

Han välkomnade konservativa väljare till liberalerna, han utmålade dem inte som onda, osolidariska eller elaka. Han kritiserade det konservativa partiet, ­inte dess väljare.

Den skillnaden är grundläggande.

För det tredje måste socialdemo­krater i Europa börja låta som utmanare igen. I dessa populistiska tider suktar väljarna efter någon som inte ”låter som en politiker”. Justin Trudeau var å ena sidan bokstavligen född in i den högsta politiska sfären, hans far var premiärminister i 15 år. Å andra sidan hade han knappt jobbat med politik innan han blev parlamentsledamot. Justin Trudeau var tidigare lärare, snowboardinstruktör och nattklubbsvakt. Det spelade ingen roll att de konservativa försökte utmåla ­honom som oerfaren. Just hans begränsade ­politiska erfarenhet var faktiskt en del av vad som gjorde honom attraktiv.

Den fjärde läxan från Kanada handlar om unga väljare. En av de definierande faktorerna i det nya politiska landskapet i västvärlden verkar vara skillnaden mellan yngre och äldre. ­Nästan överallt är de unga väljarna mer progressiva än de äldre. Problemet för vänstern är att de unga inte tar sig till valurnorna i samma grad. De kanadensiska liberalerna lyckades dock med vad som länge har ansetts politiskt omöjligt: att markant öka valdeltagandet bland unga.

Det hjälpte naturligtvis att liberalerna i Justin Trudeau hade en ung karismatisk ledare. Men framför allt var det hela ett resultat av långsiktigt arbete. Det räcker helt enkelt inte att dyka upp på universitet och Instagram när valrörelsen är i gång. Då är det redan försent. De kanadensiska liberalerna började målmedvetet försöka nå unga redan två år innan valet.

Det var vad som gav resultat.

Det finns all anledning för social­demokrater att snegla mot Kanada. Justin Trudeaus kampanj är kanske det enda exemplet på ett parti i den politiska mittfåran som har vunnit stort i en ­populistisk tid.

Den nya populismen, oavsett om den kommer från höger eller vänster, känne­tecknas av tre ting: för det första en djup misstanke mot samhällets eliter, för det andra en förmåga att mobilisera människor som aldrig tidigare har ­engagerat sig politiskt, för det tredje en vilja att föra fram förslag som tidigare har varit tabubelagda i debatten. Justin Trudeau ­hanterade i sin ­valkampanj alla dessa huvud­delar av den populistiska ­utmaningen. Han lät inte som vanliga politiker, han ­mobili­serade nya grupper och han ­vågade föra fram förslag som tidigare har ansetts ­politiskt och ekonomiskt omöjliga.

På detta sätt lyckades han fånga den politiska ­energin.

Och det är just det som socialdemokratin i Europa i dag inte ­klarar av.

ARTIKELN HANDLAR OM