ÅSIKT

Nya medier visar politikerna vägen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LUCA BRUNO/AP
VÄRD ATT LYSSNA PÅ Arianna Huffington vände upp och ner på den amerikanska mediebranschen.

13 maj 2013

Ungdomspolitik

Det kom en undersökning för ett tag sedan, den present­erades och försvann i flödet och sen var det inget mer med det.

Men jag tror den sa något viktigt om Sverige.

Den handlade om ungdom­ar. Ni vet de där som bara verkar bry sig om att lägga upp glassiga bilder på Instagram, eller i värsta fall skär sig i armarna och är arbetslösa.

Studien var gjord av statsvetarprofessorerna Erik Amnå och Joakim Ekman, och visade att det är försvinnande få unga, sex procent, som är politiskt aktiva i traditionell mening.

Men den visade också något annat. Att 46 procent av 16-17-åringarna är mycket politiskt intresserade, pålästa och positiva till

engagemang.

De står ”politiskt standby” som professorerna uttryckte saken på DN Debatt. Sedan frågade de vad partipolitiken hade att erbjuda denna grupp.

Inte mycket. De stora partierna vänder sig inåt (Socialdemokraterna) eller avpolitiseras helt (Moderaterna).

Och förlorar chansen att erövra nästa generation för sina idéer.

Jag följer en annan bransch på nära håll, nämligen medierna.

Mediebranschen och politik­en befinner sig i precis samma strukturomvandling. Tron på gamla institutioner och auktoriteter löses upp. Informationsflöden går via sociala medier, inte Rapport. Folk röstar lite hur som helst, inte efter klass eller utbildningsnivå.

Mediebranschen har, liksom politiken, enorma problem. Nyhetsjournalisterna blir färre, mångfalden sämre, det är svårt att tjäna pengar.

Men samtidigt. På några ställen finns något som saknas i politiken: en insikt om engagemangets värde. Krasst kommersiellt, givetvis. Men ändå.

– Vi måste gå från att presentera material, till att

erbjuda en plattform för deltagande, sade Arianna Huffington på en konferens nyligen.

Hon är kvinnan som redan vänt upp och ner på den amerikanska mediebranschen en gång, så det kan vara värt att lyssna på vad hon säger.

Huffington Post startade 2005 med en tydlig vänsteragenda. I dag har de mer trafik än New York Times, förra året vann de USA:s finaste journalistpris för sin

rapportering.

Nu vill man ta nästa steg, och det handlar om engagemang.

För ett par månader sedan kom ”Lean In”, ett feministiskt manifest för kvinnor i arbetslivet skrivet av Sheryl Sandberg, operativ chef för världens viktigaste nyhetsförmedlare, Facebook. Boken utmynnade

i en uppmaning till organisering i studiecirkelform, komplett med handledning och supermodern mjukvara som stöd.

Sandbergs utgångspunkt är det politikerna i Sverige förstod för hundra år sedan, men nu verkar ha glömt i baksmällan efter Schlingmann-erans pr-välde.

Organisering är verklig makt. Och engagemang slår allt.

Engagemang skapas av människor som vill något. Som protesterar mot Reva, mot omoraliska företag, som startar en rättviseförmedling.

Men frågan är vart engagemanget sedan tar vägen.

I dag väljer politiken att vända sig bort från de

frågor som unga människor bryr sig mest om: antirasism, jämställdhet, klimat.

Medierna försöker göra tvärtom. Det var Aftonbladet som startade Vi gillar olika, en Facebookgrupp som fortfarande har en halv miljon följare.

Det var Dagens Nyheter som publicerade Jonas Hassen Khemiris ”Bästa Beatrice”, texten om strukturell rasism som delats över 150 000 gånger på

Facebook. Det var Express­en som kanaliserade hatet mot Mona Sahlin och tog rollen som borgerligt kampanjorgan i valrörelsen 2010.

Kanske är det inte konstigt att unga människor i dag verkar mer intresserade av mediekritik än av traditionell politik. Det är antagligen superrationellt. Partierna är omöjliga att påverka, medan mediernas agendasättande makt är enorm.

Och dessutom, kors i taket, verkar de faktiskt bry sig lite om människors ilska och glädje. Det kanske vore något för de stora partierna att prova.

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM