ÅSIKT

En folkhems- idyll med 600 invånare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Gyttorps centrum byggdes för att bli ett föredöme i moderniseringen av Efterkrigssverige. Nitroglycerinbolaget räknade med att expandera och behövde locka arbetskraft. Den lilla bruksorten skulle hålla sig med det förnämsta, och det är spetsarkitektur man hittar här knappt en halvmil utanför Nora.

Uppdraget gick till en ung engelsman vars stjärna långsamt börjat stiga på den svenska arkitekthimlen. Ralph Erskine, ett namn som i dag är ett av de största inom svensk arkitektur. Byggandet av Gyttorp skulle fortsätta fram till början av 1960-talet.

Resultatet blev en folkhemsidyll med omkring 600 invånare. Det är i alla fall så det ser ut när jag parkerar på torget.

Lägenheterna öppnar sig mot söder, ett adelsmärke för Erskines arkitektur. I Kålmasken, det kanske mest berömda huset med sitt karaktäristiskt vågformade tak, har lägenheterna dubbla dörrar till balkongen. Naturen kan släppas in i sovrummet och på samma sätt kan matrummet öppnas mot altanen. Detaljer, som belysning och materialval, skvallrar om omsorg.

Husen skulle vara vackra, och praktiska.

Själva arkitekturen andas framtidstro och kvalitet.

Fast de infödda Gyttorpsborna bryr sig inte så mycket om arkitektur. Det säger Einar Moberg. Han är själv Gyttorpsbo sedan 30 år, styrelseledamot i Norabostäder och passionerat engagerad i det arkitektoniska arvet.

Ett arv som innehåller en märklig självmotsägelse. Arkitektur som i sig själv är en hyllning till folkhemmet, jämlikheten och kanske till och med demokratin. Men det skulle knappast ha byggts om beslutet fattats av folkvalda. Det kompromisslösa, visionära och storstilade var ett privilegium för brukspatron.

Gyttorp må vara byggt med folkhemmets värderingar, men det var brukssamhällets hierarkiska ordning som gjorde bygget möjligt.

– Dessvärre har vi något av ett invandrarområde här. Det är bättre när människor blandas, säger Moberg när vi kommer in på Åbrinken.

Han hälsar glatt på en liten grabb på cykel.

Jag ser mig omkring och ser en lummig gård i direkt anslutning till torget, 14 lägenheter. Segregationsproblem kan se lite olika ut.

Trots den unika arkitekturen var Gyttorp på väg att förfalla.

Bruksideologin, fabriken och orten som en enhet var sedan länge död. Inte bara för att brukssamhället passar dåligt i modern finans-kapitalism, utan kanske också för att brukets trånga tillvaro sprungits förbi av utvecklingen.

1986 köptes det av kommunen, ett omstritt beslut.

– Det blev 18–17 i fullmäktige, och det sägs att moderaterna i Nora sedan den dagen alltid ersätter svordomar med att säga ”Gyttorp”, säger Einar Moberg.

I dag är det putsat, prydligt och lummigt – och K-märkt. Som en skiss från en arkitekts ritbord. Dessutom prisbelönat.

Ändå är Gyttorp fortfarande politiskt kontroversiellt i kommunen.

– Mellan Gyttorp och Nora ligger världens längsta fem kilometer, säger Moberg.

Det handlar inte bara om lokalpatriotism. Mellan den traditionella staden och bruks-orten finns också en socioekonomisk klyfta. Det är en fråga om klass.

Under sprängämnestillverkningens storhetstid hade fabriken 1400 anställda. Fabriksarbetareförbundets avdelning var inte bara en maktfaktor gentemot företaget. De dominerade också den lokala politiken.

I dag tillverkas bara sprängkapslar i Gyttorp. Antalet anställda är nere på omkring 400 och den egna avdelningen har blivit en klubb inom industrifackets avdelning för Örebro län.

Ändå tycks rädslan för den organiserade arbetarklassens politiska inflytande finnas kvar. Mönstret känns igen. Inget får borgerliga politiker och ledarskribenter att bli så rasande som när fackliga organisationer ställer politiska krav.

På vägen hem passerar jag vägen in till Löa hytta. Just den här miljön har konstnären Ulf Wahlberg använt gång på gång. Bergslagens industriminnen tillsammans med amerikanska bilar från slutet av 1950-talet. En märklig sammansättning, men samtidigt två bilder av svunnen industriell storhet. Skönheten fångad i höjdpunkterna från två epoker.

Det moderna åldras ofta dåligt. Det är bara sådant som är riktigt bra som överlever när det inte längre är nytt. Det gäller Gyttorp, och kanske också drömmen om att bygga vackert och praktiskt för vanliga människor.

Ingvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM