ÅSIKT

Annie Lööf borde låta Löfven regera

LEDARE

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TECKNING: PAUL WALLANDER
I extremhögerns garderob står stövlarna ständigt putsade

I dagdrömmar är vardagen enkel. Tankarna virvlar fritt, flackar mellan kärlek, soldränkta stränder och stora lottovinster. Inget fel i det, bara man inte kör bil samtidigt. Eller om man försöker bilda regering.

"Jag och C vill se blocköverskridande samarbeten med S och M och att Alliansen håller ihop." säger Annie Lööf.

Eller som Groucho Marx formulerade samma sak "Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.".

Till vänster misstror många fortfarande Annie Lööf. Att hon i lördags stoppade Ulf Kristersson från att bli statsminister på grund av hans blåbruna regeringsunderlag ses som en avledningsmanöver. Kanske kommer Moderaterna att försöka bilda en SD-stödd regering igen i nästa runda? Hur stabilt står Annie Lööf då?

Antingen Löfven eller makt till SD

Centerpartiet har egentligen bara två valmöjligheter, antingen släpper de fram en borgerlig regering eller så släpper de fram Stefan Löfven. En alliansregering, oavsett storlek, kommer att behöva SD:s röster och därmed ge Jimmie Åkesson makt, vilket både Lööf och Björklund mycket riktigt konstaterade i helgen.

Sedan 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, har det parlamentariska arbetet byggt på att största block regerar. Mellan 2010 till 2014 var Alliansen större och Fredrik Reinfeldt statsminister, från 2014 till i dag har de rödgröna varit största block och Stefan Löfven huserat i Rosenbad. Principen är naturlig, i en demokrati bör det rimligen spela roll vem som får flest röster.

Men för borgerligheten har detta varit en källa till ångest. De vet ju att Sverigedemokraterna i allt väsentligt är ett högerparti och har försökt hitta sätt att räkna in även deras röster i sitt regeringsunderlag. Därför har Moderaterna och Kristdemokraterna brutit principen om att största block ska få regera till förmån för idén att de bör styra oavsett valresultatet.

SD har saboterat

Retoriken kan tyckas smått bisarr. Å ena sidan ska Sverigedemokraterna inte räknas till Alliansen och i valet lovade alla borgerliga partier att inte förhandla med Jimmie Åkesson. Men sen ska SD:s röster ändå räknas in som underlag för Ulf Kristersson som statsminister.

I helgen bröt Annie Lööf och Jan Björklund magin genom att konstatera det alla egentligen vet, att Alliansen med nuvarande valresultat inte kan regera. Men ingen vågar ännu dra den rimliga konsekvensen av detta.
Egentligen är det ganska enkelt. Alternativet till idén att borgerliga partier ska styra oavsett valresultat är rimligen att återupprätta principen om att statsministern ska hämtas ur det största blocket. I dag alltså de rödgröna.

En stor fördel med detta är att vi har provat denna parlamentariska modell sedan 2010. Vi vet att den har fungerat både med höger- och vänsterregering, både i hög- och lågkonjunktur. Och trots att SD i åtta år haft vågmästarställning och har gjort sitt bästa för att sabotera.

Inget svårt val

Det rimliga är därför att talmannen lägger fram Stefan Löfven som statsminister i kammaren och att Centerpartiet och Liberalerna sedan lägger ner sina röster, helst utifrån någon form av uppgörelse om att de ska få ett omfattande inflytande över statsbudgeten men i övriga vara fria att bedriva opposition.

Sverige har så kallad negativ parlamentarism vilket innebär att en statsminister kan väljas så länge inte en majoritet, alltså 175 riksdagsledamöter, röstar emot honom. Om Centerpartiet och Liberalerna lägger ner sina röster vid en sådan omröstning blir Stefan Löfven vald, det vill säga samma läge som gäller i dag.

Att liberaler inte vill ge makt till ett parti med rötter i nazismen är inte särskilt konstigt. I extremhögerns garderob står stövlarna alltid putsade och SD:s internationella förebilder, som Ungern och Polen, förskräcker. Valet mellan auktoritär nationalism och Stefan Löfven borde aldrig vara svårt.