Mejla

Fredrik Virtanen

Agitera, Stefan Löfven, det är väljarna värda!

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Allmänheten kokar av ilska, journalisterna är som fjärrstyrda rävar på jakt efter storhönset, bloggare svettas av indignation. Allting verkar otroligt bestående.

Drev fungerar som Melodifestivalen på tv. Plötsligt är allt kris, över och uselt. Avgå Björkman! Veckan efter är det något nytt som är kris, över och uselt. Avgå Björkman! Alla är uppkopplade och engagerade.

Sedan är det plötsligt final och låtarna var visst rätt bra ändå och sedan vinner någon som alla enas om, Loreen, och…sedan är allt glömt.

Det var bara dramaturgi och känslostormar, snabbare och intensivare än någonsin eftersom världen blir alltmer digital och alltmer brusigt social och fylld av olika varianter av samma saker.

Drevet mot den bohemiske pratkvarnen Håkan Juholt var dramaturgiskt likadant. Så sent som i januari var inte bara han utan hela socialdemokratin uträknad. Krisen var gjuten i betong. Sedan avgick Juholt, därpå kom Stefan Löfven.

Samtidigt blev bristerna i högerpolitiken tydliga på flera fronter. Den allra starkaste bilden var hur Carema tvingade sina anställda att väga pensionärers blöjor för att utnyttja blöjornas fulla kapacitet.

Och nu, redan, har allt vänt. Den digitala demokratin går snabbare än bandy. Vänstersidan är plötsligt störst. Sossarna anses bättre på precis allt utom att skapa en god ekonomisk utveckling, enligt en opinionsundersökning av United minds.

Bara finans-minister Anders Borg (M) är alltså populär, vilket är typiskt. Det är så ytligt. Jag tror inte att människor egentligen tycker om att Borg sänker löner i branscher med hög

arbetslöshet, sänker ungdoms-löner, sänker a-kassan, sänker skatten för riskkapitalister och sänker möjligheterna till ett gott liv för sjuka och pensionär.

Men det är inget han talar om, varför skulle han göra det? Folk tycker om Borg som person. Jag också. Han är en truligt charmig filur, en sorts hipster-Gunnar Sträng som mer framstår som

filosof än nationalekonom – vilket i och för sig är samma sak även om ekonomerna inbillar sig att de ägnar sig åt vetenskap.

Och samtidigt har Löfven tagit ledningen genom att låna just denna ohederliga taktik från Reinfeldt och hans regering: Att inte tala. Om man inget säger är ju risken för att göra bort sig

minimal. Men en ledare har ett djupt ansvar att kommunicera, förklara, debattera, agitera!

Löfvens (M)-taktik har hittills lyckats. Hans respektingivande lugn har varit tillräckligt för svenska folket på samma ytliga vis som Borgs trivsamma persona överskuggar hans grundliga klassklyfteideologi.

Politik handlar alldeles uppenbart alltför mycket om politikernas personligheter, inte om vad de faktiskt gör eller står för. Desto snabbare världen flimrar förbi i våra smart-phones, desto mer riskerar politiker att reduceras till stiliga slogans, rubriker och fungerande personligheter. Som seriefigurer skapade av pr-experter.

Jag hoppas att Stefan Löfven vågar vara större än så. Att han agiterar och kommunicerar – inte bara fungerar. I en blixtsnabb tid är medborgarna värda ledare som talar länge och långsamt.

Reporter: Fredrik Virtanen

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN