ÅSIKT

Starka fosterbarn möts av förakt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Barn som blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat. Barn som blivit hotade med skjutvapen och knivar. Tvingats äta uppspydd mat, blivit sparkade nerför trappor, hållits utanför fönster på hög höjd. Blivit kastade upp i luften för att falla fritt mot golvet.

Går det riktigt att ta in? När ”utredningen om vanvård i den sociala barnavården” redovisar intervjuer med personer som var fosterhemsplacerade på 1950- och 60-talen, några så sent som på 1980-talet, är det lätt att rygga tillbaka. I sämsta fall tänka: ”Det där avskyvärda var en del av en annan tid”. I bästa fall skynda vidare till slutsatsen: ”Det får aldrig hända igen. Tillsynen av fosterfamiljer måste bli bättre.”

Självklart. Myndigheter och politiker och frivilligorganisationer har en uppgift som överskuggar alla andra: att skydda barn från övergrepp. Ge alla fosterhemsplacerade barn en kontaktperson. Granska fosterfamiljer bättre innan de får ta emot barn som livet redan ­varit hårt mot.

Men vet ni, det räcker inte. För att kunna stoppa övergreppen mot fosterbarn (ingen vet i vilken utsträckning de fortfarande pågår) måste vi förstå varför de sker. Mekanismerna bakom. Vad som gör att en fosterpappa kan vara beredd att köra ner sin fosterdotters huvud i badvattnet.

Vi måste erkänna våldet. Det här hemska har verkligen hänt. Varför?

Begreppet ”förakt för svaghet” ligger nära till hands. Människor som råkat illa ut tidigt i livet får ofta finna sig i fortsatt illa behandling.

Klapparna på huvudet förvandlas lätt till förakt. Fosterpappan tänker: ”Du kom från ingenstans utan några rättigheter, jag tar minsann hand om dig ändå, därför får jag sopa till dig när jag behagar.”

Utredningen berättar att fosterföräldrarna har förklarat våldet för sina fosterbarn med att de skulle vara ”onda, besatta av djävulen, horungar, tattarungar, hopplösa fall, dumma i huvudet”. Det är en vidrig människosyn som visar sig.

Inte bara från förövarnas sida. Också från samhällets, som har behandlat fosterbarnen respektlöst: ”Många berättar att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skilts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som har förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”

Ändå känns det konstigt att använda begreppet ”förakt för svaghet”. Förövarna och ­ibland samhället visar sådant förakt, visst, men det här är inga svaga barn. För att stå ut, över huvud taget överleva vad dessa fosterbarn varit med om, måste man vara urstark. Mycket starkare än många andra som livet inte utsatt för prövning. Lägg därtill den styrka som krävs för att många år efteråt berätta detaljerat om övergreppen för en statlig utredare.

Lyssna på fosterbarnens vittnesmål. Erkänn dem. Be förbehållslöst om ursäkt från samhällets sida. Respekt är en väg ut ur detta helvete, i går och i dag.

ARTIKELN HANDLAR OM