Mejla

Daniel Swedin

Nostalgin kan inte rädda oss

Arbetarklassens längtan tillbaka på gott och ont

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: Tomas Oneborg /SvD/ TT

Ett av mitt livs gladaste stunder, åtminstone i avdelningen politik, är tv-valvakan efter EMU-omröstningen 2003. Ja-sidan hade förlorat och den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn kunde inte hålla tillbaka bitterheten.

– Det kan inte bli något annat med det här folket, de sitter i Borlänge och väntar på mera välfärd.

Där och då var det precis vad jag gjorde. Jag var 20 år, bodde i Borlänge och gick på socialbidrag. Och hela min existens gjorde tydligen Ulf Adelsohn så arg.

”Jävla nostalgiker”, blev en vän kallad av en annan moderat den där valrörelsesommaren för 16 år sedan. Min vän skulle rösta nej till EMU och det kunde inte den välkammade valarbetaren – som sannolikt var tio år äldre än oss – riktigt hantera.

Vad är nostalgi?

Själva termen kommer ur grekiskans ord för att återvända och för smärta, och på 1600-talet myntades diagnosen för den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands. Nostalgi är smärtan över att vilja återvända hem till en plats man känner igen och där man är älskad.

På 2010-talet är nostalgi – och dess synonym hemlängtan – något folkvalda både till höger och vänster försöker göra politik av. Det har till och med utvecklats teorier om att den viktiga konflikten i dag står mellan väljare som känner sig hemma på en plats och väljare som trivs var som helst i världen.

Kapitalismen hade segrat, frihet rådde och nu kunde alla som var av det rätta virket äntligen bli en vinnare.

Jag är uppvuxen i skuggorna av 1990-talets statsfinansiella kris, massarbetslöshet, vansinneshöga räntor, välfärdsnedskärningar och exploderande barnfattigdom. Och jag minns hur den tidens politiker och förståsigpåare lät meddela att vi hade vår bästa tid. Vi hade ju fått EU-medlemskap och fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Kapitalismen hade segrat, frihet rådde och nu kunde alla som var av det rätta virket äntligen bli en vinnare.

Den som artikulerade känslan av att något gått förlorat, att det nog kanske var bättre förr – när mängder av arbetslösa föräldrar i svenska bruksorter inte behövde oroas över att banken skulle ta huset till exempel – kunde räkna med att bli utskrattad. Framtiden var ljus.

Historikern Susan Matt har studerat hur hemlängtan förståtts under den amerikanska nationens historia. Under det sena 1800-talets inbördeskrig kunde soldater med hemlängtan skickas hem till sina familjer. Det var ett ädelt men livshotande tillstånd.

I takt med att USA:s självbild cementerades – ett land fött ur kolonisatörers, upptäckares och invandrares rastlösa individualism – så blev hemlängtan något av det fånigaste man kunde känna. Pionjärer, lycksökare och entreprenörer ser sig aldrig om.

Matt argumenterar för att föraktet mot hemlängtan blev ännu starkare när det amerikanska idealet giftes ihop med marknadsekonomin och spreds över världen. Nu skulle alla människor vara flexibel arbetskraft, lätt att flytta på och inte gnälla om det som varit. Att känna hemlängtan blev att sakna ambitioner. Att värna stabilitet och trygghet var nostalgi och nostalgi det är något förlorare kan syssla med.

I dag är allt annorlunda, som sagt. Opinionsmätningar visar att svenskar i allt högre utsträckning känner oro och pessimism inför framtiden. Och det finns få politiker som inte väljer att bekräfta de känslorna, gärna med en blinkning om att det är migrationen som förstört allt som en gång var hemtrevligt och tryggt.

I litteraturprofessor Svetlana Boyms drygt 20 år gamla essäsamling ”The future of nostalgia” redogör hon för två sätt att förhålla sig till nostalgi: restaurerande eller reflekterande.

Den restaurerande nostalgikern målar upp en bild av ett paradisiskt förflutet som förstörts och korrumperats av en väl vald fiende. Det är en nostalgi som vill radera individuella minnen av det som varit och ersätta det med ett idealiserat förflutet.

I det andra förhållningssättet – det reflekterande – begriper man att det förflutna inte går att återskapa. Nostalgin ger oss en möjlighet att reflektera över nuet, vad som bör göras bättre och hur vi ska leva med att saker gått förlorade.

Kanske kan man förstå något om vår tid genom spänningen mellan de här två perspektiven.

När den liberala drömmen om avregleringar och marknadsanpassning slog in släppte vi aldrig fram den reflekterande nostalgin. Historien var ju slut. I dag lever ändå uppfattningen att livet på något sätt kanske är bättre utan utförsäkringar, sjunkande skolresultat, vanvårdsbolag, urholkade trygghetssystem och ökade klyftor. I spåren av det har den restaurerande nostalgin kommit att bli en av de starkaste politiska krafterna i svang.

Den här sortens auktoritära nostalgi slår sönder samhälleliga gemenskaper, driver in kilar mellan människor och gör vänner till fiender. Men något verkligt värn mot vår tids omvälvningar kan den aldrig bli.

– Vad händer med relationerna här i Sverige? Den frågan är även jag mer orolig för än någon annan!

Så sa Ulf Adelsohn i en intervju med Dagens Nyheter för tre år sedan. Plötsligt hade Borlängehataren fått blick för att den sociala sammanhållningen i landet var hotad. Men det handlade förstås bara om invandringen.

avDaniel Swedin

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

EMU

Nostalgi

Sverige

Politik

Välfärd

Historia