ÅSIKT

Direktörer vita som snö

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Lars-Eric Petersson, före detta Skandiadirektör, är en oskyldig man. Svea hovrätt tycker inte att överåklagare Christer van der Kwast lyckats bevisa att Petersson på egen hand lyfte begränsningarna av bonusarna till de girigaste av sina utländska direktörer.

Därför kan han inte heller hållas ansvarig för att 156 miljoner kronor?–? pengar som rätteligen tillhörde ägarna, försäkringstagarna eller de anställda?–?rann ur företaget.

Dessvärre är det knappast någon som blir förvånad. Precis så brukar försöken att föra ansvariga i samhällstoppen inför rätta sluta. Pengarna är borta, men ingen har något ansvar.

Det är lockande att jämföra med de hårdare tag som utlovas mot den som avsiktligt eller oavsiktligt anses ”överutnyttja” trygghetssystemen.

Åtalet mot Petersson har byggt på förutsättningen att styrelsen inget visste, och inget fick veta. På den utgångspunkten har van der Kwast byggt sitt mål, och på den byggdes tingsrättens fällande dom.

Därför har också några av det svenska näringslivets tyngsta namn passerat genom vittnesbåset, först i tingsrätten och senare i hovrätten. Det gäller inte minst de tidigare styrelseordförandena Lars Ramqvist och Bengt Braun.

Båda har på heder och samvete försäkrat att de inte haft något med de skenande bonusarna att göra. Att de, trots sitt ansvar och sina arvoden, inte kunnat göra något för att förhindra det som skett.

Att de med andra ord själva är oskyldiga som två nyfödda, och att ansvaret för de bortslösade miljonerna alltså helt måste läggas på Petersson. För att kunna fälla en svindlardirektör måste två gå fria. Det resonemanget har hovrätten inte velat acceptera.

Etikprofessor Hans de Geer förklarade i?går för TT att domen ”undergräver förtroendet för bolagsledningar och styrelser”. Det har han naturligtvis rätt i.

Frågan är dock om inte också en fällande dom skulle ha undergrävt det förtroendet. För vilken respekt inger två tunga styrelseproffs som utan vidare medger att de inte haft någon kontroll över vad som hänt i det företag för vilket de ansvarat, som svär sig fria med hjälp av bristfälliga protokoll och dåligt minne?

Det är inte i första hand rätten som undergräver respekten för de svenska direktörerna. Det gör de själva.

Samtidigt kvarstår fakta. Bara i den här delen av affären har över 150 miljoner kronor försvunnit. Ett av Sveriges kanske mest välrenommerade företagsnamn förknippas numer mest med skandaler, och företaget ägs från utlandet.

Om Lars-Eric Petersson inte har något ansvar, vem har det då?

Aktiespararna och försäkringsbolaget Folksam drog i?går samma slutsats. Har Petersson inte lurat styrelsen måste ansvaret ligga kvar på denna styrelse. På Ramqvist, Braun?–?och på Petersson.

Det är knappast troligt att rättsväsendet ännu en gång orkar tröska igenom Skandias försnillade miljoner. Ändå måste affären sätta något spår inför framtiden. Kanske att inte ens direktörer och styrelseproffs går fria från moraliskt ansvar.