ÅSIKT

På Folk och Försvar spelades en tragedi

Upprustning nödvändig

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Anders Lindberg
Robert Fux som fredsaktivisten Marta Althus i Sälen.
LEDARE

SÄLEN. Ett sus gick genom rummet när Marta Althaus slog upp fönstret på vid gavel.

”Ned med vapnen” ropade hon ut i mörkret.

Det är lite oklart om deltagarna i Folk och försvars rikskonferens på Sälens högfjällshotell hörde henne. Men Svenska Freds teaterföreställning var en av de bästa programpunkterna, förutom då att den inte var med i programmet utan hölls i ett hotellrum. Scenen var bokstavligt talat en pall.

Det är Stadsteaterns Stina Oscarsson som har skrivit monologen och skådespelaren Robert Fux var fullkomligt magnifik som officersdottern Marta. Han spelade även alla andra roller i Bertha von Suttners antimilitaristiska mästerverk ”Ned med vapnen” från 1889. Boken bidrog till att von Suttner tilldelades Nobels fredspris 1905 och följer Marta genom två äktenskap, tre krig och en koleraepidemi. Hon fostras enligt kejsardömet Österrike-Ungerns militaristiska traditioner och gifter sig med en husarlöjtnant i hopp om att han ska göra militär karriär. Men han stupar och i takt med att tragedin fördjupas börjar hon ifrågasätta både krigets och dåtidens manliga ideal.

”Ned med vapnen” var en av de böcker som Adolf Hitler lät bränna offentligt i Tyskland 1933.

Mer än ministrar och utspel

Det man oftast ser i medierna från Folk och försvar är ministrar, oppositionspolitiker och militärer som gör utspel om mer pengar, men svensk säkerhetspolitisk debatt är betydligt bredare än så.

Sverige kommer att tvingas fortsätta rusta upp så länge Vladimir Putin driver sin aggressiva politik.

”Vi låter Sverige vara i fred. Så att livet kan fortsätta som vanligt.”, säger Försvarsmakten i sin senaste reklamkampanj. Det är inte längre bara vårt territorium som ska försvaras, det är vårt sätt att leva, vår folkrörelsedemokrati, vår frihet att älska och tro som vi vill och vår rätt att tycka olika och debattera med varandra.

Höstens regeringsbildning har visat både sårbarheten och styrkan i vårt samhälle. Sverige fortsätter att fungera trots att vi saknar ordinarie regering, samtidigt finns en uppenbar risk att alla märkliga turer kan tära på förtroendet. Skulle Sverige gå till extra val kan det gynna antidemokratiska krafter som Sverigedemokraterna.

I den globala konflikten mellan auktoritär nationalism och liberal demokrati är Sverige bara en liten spelare, men i takt med att orosmolnen tornar upp sig behöver vår förmåga att hantera kriser, och krig, förbättras.

Upprustningen går för långsamt

Säkerhetspolisen och den Militära underrättelsetjänsten, Must, pekar ut Ryssland, Kina och internationell terrorism som hot. Men även klimatförändringar, flyktingströmmar och politisk extremism kan få stora konsekvenser för vår säkerhet.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina 2014 och ockupationen av Krim så har Sverige påbörjat arbetet med att förbättra vår militära och civila förmåga för att kunna möta dagens hot. Men det är ett rörligt mål, särskilt Ryssland utvecklas snabbt i fel riktning.

På Folk och försvar blev det smärtsamt tydligt hur långt det är kvar. Både Armén och Marinen är i dagsläget för små för att möta en kvalificerad motståndare. Och även om ÖB:s tal om cybersoldater och "distansvapen", alltså bland annat kryssningsmissiler, är bra så är hastigheten i utvecklingen för långsam och volymen helt enkelt för liten.

Fredsrörelsen i motvind

Sakta ökar antalet värnpliktiga och frivilliga soldater som tas in men det handlar trots allt bara om några tusen per år. I framtiden behöver det kanske öka till 20 000 - 30 000 värnpliktiga i varje årskull. En mer stabil försvarsekonomi kommer att kräva omkring två procent av BNP i årliga utgifter och dit är det långt kvar.

Sverige kommer att tvingas fortsätta rusta upp så länge Vladimir Putin driver sin aggressiva politik. Inte för vi egentligen vill, men det är inte vi som skrivit regelboken. Vi har både rätt och skyldighet att försvara vår livsstil och vår demokrati.

Men det är ändå vår tids tragedi att ingenting går fredsrörelsens väg just nu.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM