Mejla

Daniel Swedin

Daglönarna har kommit tillbaka

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Otrygg anställning på väg att bli norm

OTRYGGA ARBETEN I takt med att bemanningsföretagen växer ökar de tillfälliga och osäkra anställningarna, ofta med lägre löner än de fastanställda. Byggnadsarbetarna på bilden är inhyrda för att bygga Lek&Buslandet i Örebro.
Foto: GUNNAR SEIJBOLD
OTRYGGA ARBETEN I takt med att bemanningsföretagen växer ökar de tillfälliga och osäkra anställningarna, ofta med lägre löner än de fastanställda. Byggnadsarbetarna på bilden är inhyrda för att bygga Lek&Buslandet i Örebro.

I början av september lanserade arbetsgivarorganisationen Bemanningsföretagen kampanjen ”Vi kallar oss” i syfte att hitta en sexigare yrkestitel för de 60 000 personer som anställs via bemanningsföretag. Över nyår, hela vägen in på vårkanten var det tänkt att kampanjen skulle­ rulla.

Men så, en månad senare, lades den ned.

Slav, daglönare, träl, rättslös, prekariat. Det var några yrkestitlar som toppade tävlingen. Förslag som inte passade kampanjledningens smak censurerades helt drakoniskt. Bemanningsföretagen hade väntat sig en hyllning till branschen, i stället möttes de av en massiv kritik.

Varför blev folk så arga?

Bemanningsbranschen är en bransch som mår bra. När de svenska företagen började nyanställa i våras var det i uthyrningsföretagen jobben fanns. Men hälften av dem som fick jobb erbjöds till­fälliga, osäkra anställningar och ofta med lägre löner än de fastanställda.

Nu rycker en ny kris närmare och i dess spår kommer bemanningsföretagen att växa. Kraven på snabb anpassning, låga kostnader och effektiv produktion ökar.

I industrin utgör de inhyrda redan tio procent av arbetskraften. Dessutom har antalet­ korttidsanställda vuxit snabbare än antalet fasta jobb.

Arbetskraften – de anställda – betraktas ofta som en insatsvara, vilken som helst. Det kan i grunden förändra hur vi ser på svensk arbetsmarknad, särskilt som hälften av alla som jobbar i bemanningsbranschen är under 29 år. Otrygga anställningar kommer för en hel generation att vara normen.

Anställda har fått lära sig att företag – från Marabou i Upplands Väsby till Urban­ Outfitters på Biblioteksgatan i Stockholm – kan säga upp sin personal och genast lägga ut jobben på bemanningsföretag. Vi har sett hur man kan erbjudas det jobb man precis lämnade, men nu som inhyrd personal och med sämre lön och sämre anställningstrygghet.

Nästan alla företag som ingår i Bemanningsföretagen är auktoriserade. Ett krav som ställs för att bli auktoriserad är att företaget måste ha tecknat kollektivavtal för det avtalsområde som bemanningsföretaget verkar inom.

Men det är inte ovanligt att bemanningsföretag med avtal använder sig av andra företag utan avtal.

Bemanningsjätten Poolia hyr ut tjänste­män och har kollektivavtal med tjänstemannafacket Unionen. På Poolia har facket ingen verksamhet alls och alla­ förhandlingar sköts centralt. För arbetsgivaren är det jackpott, att skriva avtal med ett bemanningsföretag i stället för anställningsavtal gör personalneddragningar mycket mer lätthanterliga.  Så sätts anställningsskyddet ur spel.

Det handlar om trygghet och om makt. Kan arbetsgivaren i praktiken runda lagens­ anställningsskydd drabbas inte­ bara de som blir av med jobbet. Alla har anledning att känna oro för att falla i onåd hos chefen. Här har vi en integritets- och demokratifråga i vardagen.

Och vem ska hålla efter kollektiv­avtalet, i skuggan av hotet om att inte bli kallad till jobbet dagen efter? För den som kan sin historia är det inte svårt att dra paralleller till 1930-talets daglönare som inte visste från dag till dag om de hade något­ jobb, och som användes för att pressa­ löner och villkor på arbets­platserna.

Att ansvarsförhållandena grumlas har också andra effekter. 30 procent av dem som de senaste fem åren anmält en arbetsolycka­ har varit uthyrda av ett bemanningsföretag­ och är under 25 år.

I bemanningsbranschen delas arbets­miljöansvaret för den anställde av det uthyrande­ bemanningsföretaget och av företaget­ som hyr in arbetskraft. Arbetsmiljöfrågorna hamnar mellan stolarna. Ingen tar ansvar.

I sin studie ”Den oumbärliga periferin” undersöker Hannes Kantelius villkoren för långtidsinhyrda maskinmontörer. Han finner att inhyrda bara får arbeta med de mest basala uppgifter just för att de betraktas som tillfällig arbetskraft. Ändå jobbar de heltid i flera år på samma­ arbetsplats.

Ingen av de montörer som intervjuas i studien säger att de som inhyrda fått några erfarenheter, kontakter eller kompetenser som gör att deras framtida anställningsbarhet kan öka. Montörerna säger­ att de strävar efter trygghet, förutsägbarhet och utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det tror de inte är möjligt så länge de är uthyrda.

Men utvecklingsmöjligheter saknas inte­ helt i branschen. I fjol omsatte företagen som hyr ut arbetskraft över 20 miljarder kronor. Och hittills i år har omsättningen ökat 27 procent jämfört med samma­ period förra året.

Så när arbetsgivarorganisationen initierar­ en tävling för att hitta på ett fyndigt namn på dem som arbetar som inhyrda­ brast det. Vi pratar väldigt lite om bemanningsanställda och deras villkor, trots att varannan anställd under 25 år har tillfälligt jobb.

En fånig tävling blev en tändande gnista.

Av: Daniel Swedin

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN