ÅSIKT

Anders Borg sjabblar när Europa förändras

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Vi behöver strategi
& förhållningssätt

Foto: AP/SCANPIX (MONTAGE)
När finanskrisen slog till föll bankerna som käglor och skulderna sköt i höjden. En bankunion kan vara en avgörande del av lösningen, men Anders Borgs agerande gjorde att Sverige hamnade helt utan inflytande.

16 december 2012. Europa

Den europeiska unionen tilldelades ­Nobels fredspris i måndags. Och ja, visst behöver de pengarna. Unionen skickar dessutom inte upp gigantiska förarlösa flygplan som sprider godtycklig död bland civila som 2009 års fredspris­tagare Barack Obama.

Och när EU:s president Herman von Rompuy sa att det var möjligt att det ­hade varit fred i Europa även utan EU men i­nte en lika stabil sådan, hade han dessutom en poäng.

Men priset borde göra EU-ledarna ­ödmjuka – inte malliga.

Det borde påminna dem om risken med att skapa samhällen där miljoner står utan hopp och utan något att för­-

lora.

Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, beskrev nyligen EU:s ekonomiska krisåtgärder som att ”skjuta med vattenpistol på en anfallande noshörning”. Fokuset på nedskärningar har skapat massarbetslöshet och desperation.

I veckan kom finansministrarna dock överens om en europeisk övervakning av de större bankerna. Det var det första s­teget mot en europeisk bankunion. Och egentligen är det en rimlig tanke: Varför ska EU reglera bananer och inte banker?

När finanskrisen slog till föll bankerna som käglor och skulderna sköt i höjden när skattebetalarna tvingades plocka upp notan. Om man bortser från specialfallet Grekland är eurokrisen i grund och b­otten en bankkris, inte en skuldkris och rätt utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen.

För svensk del lyckades Anders Borg emellertid sjabbla bort korten.

Den svenske finansministern viftade med ett tomt hot om veto och det hela slutade med att Sverige hamnade helt utan in­flytande.

Det är oroväckande. Inte bara för att Sverige mycket väl hade kunnat behöva den stabilitet som en bankunion skulle ge (vi kallar andra länder oansvariga men har själva en av Europas högsta nivåer av privat skuldsättning). Nej, det är fram­för allt oroväckande för att det tyder på en allmän brist på strategi från regeringens håll i denna omvälvande tid för ­Europa.

Det går nämligen snabbt just nu. Veckans EU-toppmöte syftade till att ta rejäla kliv mot en europeisk federation. Nu sköts de största besluten visserligen upp men det börjar bli uppenbart att taktiken för att rädda den gemensamma valutan bygger på att knyta ihop euroländerna i ett allt tätare samarbete runt Tyskland.

Förhandlingarna om bankunionen var en övning i det här nya. Lika mycket som det handlade om bankreglering handlade det om hur länder som likt Sverige står utanför euron kan tillvarata sina intressen när de andra går mot mer och mer av en federal struktur.

Anders Borgs förvirrade agerande var i sammanhanget ingen imponerande uppvisning. Och Sverige kommer att ställas inför mängder av liknande övningar de närmsta åren. Vi behöver en strategi och ett förhållningssätt.

Tidningen Der Spiegel kallade i veckan Angela Merkels EU-politik för ”pedagogisk imperialism”. Och till skillnad från sina företrädare drivs den nuvarande ­tyska kanslern inte av någon vision om Europa. Hon följde med till Oslo av ren artighet. Helmut Kohl hade säkert fällt en tår. Inte Angela Merkel.

Samtidigt som Tyskland får en allt mer krass syn på EU ökar risken för att Storbritannien lämnar hela samarbetet. En folkomröstning om frågan tycks snart oundviklig trots att premiärminister David Cameron gör allt för att undvika den.

Hela denna utveckling är ytterst ­problematisk. EU har varit attraktivt just för att det har blandat kontinentens ­olika politiska traditioner.

Ja, det har lett till jobbiga förhandlingar när brittisk liberalism och fransk statism kolliderat men det är också det som har gjort EU europeiskt. En mindre union utan Storbritannien (och i så fall kanske på sikt även utan fler länder) skulle vara något helt annat.

Framför allt skulle detta mindre EU på nytt bli besatt av faran med tysk dominans. Inbillad som verklig.

Det är lätt att göra sig lustig över hur Angela Merkel saluteras med Hitler­hälsningar och uppsträckta långfinger

i södra Europa, eller hur taxichaufförerna i Dublin förklarar att hon med euron håller på att åstadkomma allt som

Hitler inte lyckades uppnå med stridsvagnar.

Men i en mindre union skulle den här nervositeten inför ohejdad tysk dominans bli en av de grundläggande politiska faktorerna. Tyskland skulle bli väldigt starkt och frågan hur man hanterar detta skulle åter komma högst upp på dagordningen. Det vore lite som att backa ett par decennier.

Man har jämfört scenariot med hur det allt starkare Kina skapar oro och instabilitet bland sina grannländer i Asien. J­apan, Vietnam och Filippinerna blir ­nervösa och snart börjar samtliga se på politiken i regionen som ett nollsumme­spel. Misstänksamheten och paranoian växer.

Det var just det som EU lyckades komma bort från.

Vår region blev något annat. Det var krångligt och bråkigt, men det var inte längre något nollsummespel.

I måndags fick EU Nobels fredspris för den här insatsen. Rätt eller fel. Nu är det framtiden det handlar om och den ­kommer att vara här fortare än vi tror.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM