ÅSIKT

När Löfven jämförs med Lenin – då har högern spårat ur

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Paul Wallander
LEDARE

Det pågår en kampanj från delar av borgerligheten som går ut på att jämställa Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet.
Strategin bygger på att hävda att Vänsterpartiet är demokratiskt opålitligt. Enligt de vassa hjärnor bakom strategin blir det därmed fritt fram för högern att samarbeta med Sverigedemokraterna, som också är demokratiskt opålitliga.

Detta är en argumentation som inte håller ihop i något led.

Till att börja med, om man anser att Vänsterpartiet är ett odemokratiskt parti, borde inte det naturliga då vara att argumentera för att ett blocköverskridande samarbete är det enda rimliga?
Jämförelsen mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är dessutom både historiskt och principiellt snurrig.

SD:s nutida rasism

Sverigedemokraterna är ett parti som inte bara är sprunget ur nazismen. Deras partiledare har i nutid gång på gång argumenterat för att viss typ av utseende inte går att förena med svenskhet, som när Jimmie Åkesson sa att Zlatan inte hade ett svenskt "kroppsspråk". Det senaste exemplet är när Mattias Karlsson felaktigt pekade ut två personer med laglig rätt att vistas i Sverige som kriminella och terrorister - enbart baserat på hur de såg ut.

Vad gäller då för Vänsterpartiet? Partiet bildades 1917 när socialdemokraternas Hjalmar Branting på partikongressen sa att det var dags för ”en uppgörelsens dag” och sedan slängde ut leninisterna och ungdomsförbundet som fick bilda eget.

På 40-talet lydde partiet i praktiken under Stalin, och fick självklart inte sitta med i Per Albin Hanssons samlingsregering. Under kriget internerades många av partiets medlemmar i arbetsläger. På 50-talet deklarerade Erlander att fackföreningarna skulle bli slagfält mot kommunisterna. I riksdagen gjorde han i stället upp med Bondeförbundet, föregångare till dagens centerparti.
På 60-talet började VPK:s ledare CH Hermansson resan bort från den sovjettrogna stalinismen, till ett läge där demokratin och parlamentarismen accepterades. Det tog tid, och det tog också decennier innan partiet accepterades som samarbetspartner för socialdemokratin.

Lång resa till politiskt inflytande

Först 1982 fick VPK representation i riksdagens utrikesutskott. Man hölls utanför försvars-, skatte- och justitieutskott en bra bit in på 1980-talet. Samtidigt förlitade sig Palme på att dåvarande VPK inte skulle fälla en arbetarregering, men förhandlingar var det inte tal om. 1990 slopades ”K” i partinamnet och dagens Vänsterparti bildades. Först 1998 fick V ett faktiskt inflytande över politiken när Göran Persson bjöd in till budgetsamarbete. Det var ungefär då, för att använda statsvetaren Jonas Hinnfors uttryck, som partiet upphörde att vara ett pariaparti i svensk politik - ändå fick inte V en ordinarie plats i Utrikesnämnden förrän 2010.

Idag är Vänsterpartiet ett parti i den relativa vänstermittfåran i Europa. Det mest offensiva kravet i deras ekonomiska politik är väl sex timmars arbetsdag och höjda skatter för de rikaste.

Det handlar om pengar

Jag tror att det är viktigt att förstå vad denna diskussion egentligen handlar om. I generella termer är syftet att säkra makten åt Alliansen till i stort sett vilket pris som helst. Mer specifikt handlar det om att en viss del av näringslivet vill ha kvar rätten att göra obegränsad vinst i välfärdssektorn.

I söndags skrev PM Nilsson en ledare i Dagens Industri under den ödesmättade rubriken ”Om kommunismen” där han menade att det faktum att Jonas Sjöstedt twittrat ett grattis till tyska Die Linke borde göra det omöjligt för Stefan Löfven att budgetsamarbeta med V.

Vidare skrev Nilsson att ”V:s krav för att stödja regeringen är som hämtat ur en kommunistisk handbok från den gamla onda tiden, nu riktat mot privata företag i den privata sektorn” samt att ”statsministern (..) låter plötsligt som en hårdför leninist”.

PM Nilsson har tagit rollen som välfärdskapitalets språkrör och verkar vara Wallenberg lika trogen som kommunistledaren Hilding Hagberg var Moskva. För när PM Nilsson talar om "leninism" är det absurt nog förslagen från V och S om att förbjuda eller begränsa vinst i välfärden han syftar på.
Sverige är ett extremt land på detta område. Inga andra västerländska demokratier har öppnat slussarna för vinstdrivande företag som Sverige inom exempelvis skolsektorn. Det finns en tydlig majoritet mot vinster i välfärden hos väljarna i alla partier utom Liberalerna, enligt SOM-institutets undersökning från förra året.

Välfärdskapitalets megafoner

Näringslivshögerns vurmande för Sverigedemokraterna började ungefär samtidigt som välfärdslobbyisterna lyckats få partiet att byta fot i frågan om vinster i välfärden. Det är ingen slump.

I glappet mellan politik, praktik och retorik i kålsuparkampanjen om att likställa V med SD finns kraftfull lobbying från kapitalstarka intressen. I detta spel är alla medel tillåtna, till och med att öppna dörren för ett radikalt högernationalistiskt parti vars ledande företrädare gång på gång uttalar sig rasistiskt.

Hotet mot demokratin i vår del av världen kommer inte från vänster. Den kommer från högerextrema partier som vill undergräva och i förlängningen avskaffa den liberala demokratin. Att hålla rågången mot dessa krafter är en uppgift för alla demokrater.

Det struntar välfärdsprofitörerna och deras megafoner i. De fortsätta vråla.

Som Marx sa: intresset ljuger inte.

ARTIKELN HANDLAR OM