Växande klyftor håller på att förstöra Sverige

Resultatet av medvetna politiska beslut

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Klyftorna mellan rika och fattiga växer i Sverige. I går kunde Aftonbladet redovisa en sammanställning som visar att de som har välavlönade jobb och stora kapitalinkomster tjänar allt mer, men också att stora grupper halkar efter. På ekonomspråk har ginikoefficienten ökar från 0,320 till 0,322.

Det är dessvärre inte någon överraskning. Precis så har det sett ut de senaste årtiondena. Undersköterskor, industriarbetare och butikspersonal får vara glad om deras realinkomster ökar över huvudtaget samtidigt som direktörer och aktieägare fortsätter att kräva rekordersättningar och höga avkastningar.

Villkoren för sjuka, pensionärer och arbetslösa ska vi inte ens tala om.

Utvecklingen är inte unik för Sverige, men klyftorna växer snabbare i här än i många andra länder.

Vi skulle kunna fråga oss på vilket sätt kapitalägare och höga chefer har gjort sig förtjänta av sina växande inkomster. Har verkligen en direktör eller den som äger en massa aktier bidragit så mycket mer än den som undervisar barn eller kör lastbil?

Vi skulle också kunna fråga oss hur de växande klyftorna påverkar samhället och vår framtid?

En hel del, om vi ska tro den tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén. I Dagens Arbete beskriver han att hur orimliga avkastningskrav och kortsiktighet står i vägen för framtidssatsningar som är nödvändiga, inte minst i ljuset av klimatkrisen. Växande klyftor bromsar dessutom tillväxten, uppmuntrar till skattefiffel och göder politisk populism.

Höga avkastningskrav är att sätta ett lågt pris på framtiden, skriver Franzén.

Det märkliga är att utvecklingen är resultatet av medvetna politiska beslut. Urholkningen av trygghetssystemen, skatterabatterna till de rikaste och privatiseringen av stora delar av vår gemensamma sektor ökar klyftorna. Och utvecklingen fortsätter.

De växande ekonomiska klyftorna förstör samhället. Det är dags att den insikten får politiska konsekvenser.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM