Mejla

Pernilla Ericson

Våldet börjar inte med första slaget

En form av misshandel övergår i en annan

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: TT

DN har på ett utmärkt sätt belyst allvaret i våld i nära relation med det skakande reportaget om Josefin. När hon väl kom till Södersjukhuset hade hon omfattande skador över hela kroppen. Därtill gamla skador som inte läkt. Pojkvännen ville att hon skulle säga att hon ramlat nerför en stentrappa med fulla verktygslådor i famnen.
Ämnet är viktigt. Det saknas bara en, oändligt viktig detalj. Berättelsen om var våldet börjar. Det är ett vanligt misstag att börja vid första slaget.

Efter fyra års relation får Josefin ett slag med öppen handflata för att hon diskar för högljutt. Det blir fullkomligt omöjligt att förstå varför Josefin stannar, hur kär hon än är. Om sambon varit kärleksfull, stöttande och omtänksam fram till dess hade första slaget varit en brutal chock.
Misshandeln börjar med det psykiska våldet. För att den utsatta ska stanna när första örfilen kommer måste hon acceptera att det som händer i grunden är hennes fel. Vägen dit är en nedbrytningsprocess.

“Ska du inte knulla med honom också? Du skämmer ut mig när du bjuder ut dig så där.”

Det kan gå till så här: den uppvaktande, passionerat förälskade pojkvännen börjar gradvis visa upp en annan sida. En kortare stubin. Utbrotten är hemska. Hon gör fel. Hon gör honom besviken. Varför fattar hon inte? Hon sviker honom.
“Ska du inte knulla med honom också? Du skämmer ut mig när du bjuder ut dig så där.” (Kvinnan jag intervjuade hade bett en bartender att få låna en tändare, och lett när hon sagt tack).
“Men hur korkad är du?”
“Det är något allvarligt fel på dig.”
“Du fattar väl att ingen annan skulle stå ut med dig?”
“Jag hör ju att folk skrattar åt dig.”
Så hon börjar justera sig, försöker undvika minorna.

Vanligt är också en isoleringsprocess som pågår parallellt.

Partnern hittar fel på hennes familj, släkt, kollegor, vänner. Han blir irriterad när hon går ut med vännerna på krogen. Han pepprar med sms, han skjutsar och hämtar, han kollar klockan. Enklast är då att inte träffa kompisarna alls. Världen blir allt mer snäv.

Men ibland är han åter alldeles underbar. Hon börjar gradvis acceptera att hon inte klarar sig utan honom, att hon är så där värdelös.
I DN:s artikel säger Josefin: “Jag vet att det är obegripligt. Men jag trodde att jag bara hade honom. Att ingen annan skulle bry sig om mig. Han sa alltid att han var den enda som någonsin skulle kunna älska mig. Och jag tänkte att när han slår mig, så älskar han nog mig.”
Det är inte obegripligt. En form av misshandel övergår i en annan. Kvinnojourerna kan berätta allt om det psykiska våldet. Och att skadorna tar lång tid att läka, ibland betydligt längre tid än de fysiska.
Våldet föregås inte sällan av en brutalitet som signalerar våld, exempelvis sönderslagna möbler, slag i väggar, söndersparkade dörrar.

Den första örfilen kan för vissa utsatta nästan upplevas som en lättnad. Nu är det han som måste be om ursäkt. Så eskalerar det.

Våldet kan också ta sig helt andra uttryck. En polis jag regelbundet intervjuar berättade om ett fall med en man som höll sambon vaken till dess att hon gick med på att ha sex med honom. När polisen väl kom till deras hem efter grannens larm var hon utmattad, nedbruten. Men vägen dit följde samma mönster.
Varför skriver jag då detta?
Kanske har du en vän som gått från att vara himlastormande kär och lycklig till att bli mer sluten, tystlåten, frånvarande i det sociala livet, som hör av sig allt mer sällan, men konstant kommunicerar med sin partner.
Våga fråga.

avPernilla Ericson

Publicerad: