ÅSIKT

Det grekiska folket ska svältas ur krisen

Foto: GIGANTISK SPEKULATIONSVÅG Förre premiärministern, högerledaren Kostas Karamanlis, har de senaste veckorna beskyddat dem som ligger bakom störtfloden av euro från grekiska bankkonton.
LEDARE

9 MAJ 2010. Krisen i Grekland

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mediernas utsända har, från sina prydliga hotellbalkonger, blickat ut över Aten och ställt diagnosen: Grekerna består av arbetsskygga skattefifflare som regelmässigt tar ut furstliga pensioner, innan de fyllt femtio. Rekommendationen är klar: Kläm åt dem alla – skeppsredare, korrupta högerpolitiker, småföretagare och arbetare.

”Tabloid rasism”, säger Europafackets ledare John Monks om den sortens rapportering. Grekiska arbetare har EU:s längsta arbetstid, deras produktivitet har under det senaste decenniet legat klart över tyskarnas. Det visar EU-fackets utredare. Fast lönerna har skenat något okontrollerat.

Under de senaste veckornas gigantiska spekulationsvåg har grekiska medborgare från sina bankkonton forslat tio miljarder euro ur landet. Kapitalflykten sköts av samma kretsar som slukat åt sig miljarder på korruption. Deras intressen beskyddades av högerledaren och före detta premiärministern Kostas Karamanlis, känd i huvudsak för att ha låtit manipulera statens bokföring. Karamanlis fick i den verksamheten handfast hjälp av den väldiga investmentbanken Goldman Sachs.

Sanering är påbjuden och grekiska löntagare ska berövas elementär social trygghet, se löner raserade och den omfattande fattigdomen (tjugo procent av befolkningen) växa.

Yiannis Panagopoulos, ledare för den reformistiska landsorganisationen GSEE, sammanfattar (dessvärre alltför realistiskt):” Den finansiella eliten har bett om blod.” Detta utkrävs huvudsakligen av medborgare från den södra delen av Europa. Den ekonomisk-politiska doktrinen påminner om 20-talet: Svält folket ut ur krisen. Den sortens primitiva tänkande födde sociala revolter och konflikter inom och mellan länder. Demokratier smulades sönder.

EU växte fram ur dessa svarta europeiska trauman.

Unionen lever, som så ofta, under hot. Inte från grekiska eller portugisiska arbetare utan från den mäktiga finans­kapitalismen. ”Kamp råder mellan marknad och politik”, säger Angela Merkel, annars stillsam kristdemokrat. Kreditvärderingsinstitut som Standard & Poor’s uppmanar till kriminalitet, varnar Christine Lagarde, borgerlig finansminister i Frankrike.

Standard & Poor’s, allierad med de mäktiga finansinstituten, skriver ofta ut självuppfyllande och därmed förintande betyg på nationella ekonomier.

Av lojalitetsskäl förmådde de dock aldrig varna för sammanbrottet av Lehman Brothers, finanskrisens urkälla. Tvärtom – kreditvärdigheten värderades med ett A.

Jag läser John Palmer, alla EU-analytikers urfader. Han drar den optimistiska slutsatsen att tjugofem år av ”neoliberalt blitzkrig” mot världens ekonomier är på väg att ställas in. Priset har varit närmast ofattbart.

EU och IMF-stöden till Grekland är skärv jämförda med de oräkneliga tusen miljarder som skyfflats in i bank- och finansapparaterna. I huvudsak utan motprestationer.

”EU:s ledare lovar, fast ytterst försiktigt, ett moraliskt fortsättningskrig. Spekulanterna är våra fiender”, säger den tyska förbundskanslern.

Hon och EU beväpnar sig dock lätt. Viss övervakning av Standard & Poor’s och dess giriga kretsar. Annars eftertänksam väntan och djupt grubbel över hur tyska och franska storbanker ska räddas från sitt väldiga innehav av ”smittat” grekiskt kapital.

Inga handfasta försök att restaurera det darriga EMU-systemet, redan upplöst i minst två delar: de tämligen välmående länder, vars statsobligationer köps generöst, och så fattiga sydeuropéer som bara kan kränga sina statspapper (de kallas junk bonds) till ocker­priser.

De mest uppburna ekonomerna prövar vadslagning över ämnet: Vilket land lämnar först EMU? Joseph Stiglitz satsar sina pengar eller åtminstone sin prestige på Tyskland. Paul Krugman väljer, mer konventionellt, ut Grekland.

Få ekonomer, om ens någon, drar slutsatsen att EMU på en gång skyddar mot valutaspekulation och får den inomeuropeiska solidariteten att spira.

För all del. De stora länderna blev, efter dyrbar väntetid, beredda att sända Grekland bistånd. Frankrikes villkor var att grekerna förbinder sig att använda utlånat kapital till inköp av avancerade franska vapensystem.

ARTIKELN HANDLAR OM