ÅSIKT

Sossarna måste bli ett riktigt bidragsparti

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
LEDARE

I sitt Almedalen-tal passade moderatledaren Ulf Kristersson på att ta avstånd från Sverigedemokraterna genom att kalla partiet för ett "bidragsparti". Där har vi svensk politiks mest förgörande skymf. Att vara för ett bidragsparti är värre än att vara, tja, ett högerextremt parti.

Just föraktet för bidrag är gammalt. Den förra borgerliga regeringen talade vitt och brett om ”bidragslinjen” och lät försämringar i socialförsäkringarna och arbetsmarknadspolitiken bekosta skattesänkningar.

Frågan är om det fungerar längre.

I början av året rapporterade affärstidningen The Economist om hur Europas ytterkantshöger efter den senaste finanskrisen, och vid sidan av sin främlingsfientlighet, börjat uppträda som välfärdspartier.

I Polen har den reaktionära regeringen infört ett generöst bidrag till flerbarnsfamiljer som, enligt Världsbanken, effektivt motverkar barnfattigdomen. I Ungern har man sjösatt stora offentliga sysselsättningsprogram, påstått inspirerade av Roosevelts nya giv. Fransyskan Marine Le Pen sa i den senaste valrörelsen att hon ville försvara löntagarna mot Emanuel Macrons "nyliberalism". Geert Wilders högerextremister är djupt kritiska till den liberala regeringens nedskärningar. I Tyskland har radikalnationalisterna i AfD gått till storms mot försämrade pensioner.

Mer etablerade partier har valt att skälla om slösaktighet, ekonomisk opålitlighet och bidragspartier. På en kontinent där ökande klyftor, privatiseringar och nedskärningar är vardag blir folk inte jätteimponerade. I Eurobarometern - en opinionsundersökning som utförs på uppdrag av Europaparlamentet – har EU-medborgare år efter år sagt att social jämlikhet och solidaritet borde vara samhällets viktigaste prioriteringar.

För socialdemokrater borde det vara välkomna besked, men de är inte sällan stukade efter att ha genomfört nedskärningspolitik. Eller så saknar man helt enkelt svar på tidens utmaningar. Forskning visar också att finanskrisen och flyktingkrisen har varit förödande för de europeiska socialdemokraternas väljarstöd.

Men stödet för välfärdsstaten – i mångt och mycket en socialdemokratisk konstruktion – är intakt. Intressant nog så visar statsvetenskaplig forskning från Göteborg att etnisk mångfald inte undergräver stödet för bidrag. Det är undermåliga regeringar och dålig politisk styrning som gör det. I stater där medborgarna litar på sina folkvalda spelar inte antalet invandrare roll för hur man ser på bidragssystemen.

Kanske är det precis det som Europa saknar.

Rejäla bidragspartier – som inte är främlingsfientliga – som man kan lita på.