ÅSIKT

Burma i desperat längtan efter frihet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Aung San Suu Kyi förblir isolerad, meddelade militärjuntan i Burma förra fredagen.

Det kom knappast som någon överraskning.

Sedan 1989 har juntan gjort allt den kan för att hålla henne borta från offentligheten. Varje gång hon återfått sin frihet har hennes möten lockat tiotusentals anhängare och landet har fått nytt hopp. Uppgifter från Rangoon berättar att Suu Kyi den här gången erbjöds en partiell frihet. Juntan krävde att hon skulle stanna i Rangoon och avstå från politiska stormöten.

Hon vägrade. Därför blir det fortsatt isolering.

Under de senaste åren har det varit något av juntans favoritsport att locka omvärlden till eftergifter med vaga löften om dialog med Suu Kyi. På det viset har man undvikit skärpta sanktioner och ett mer resolut FN-ingripande. På det viset har juntan spelat ut EU:s och USA:s sanktionslinje mot de vänligt sinnade grannländerna, Kina, Thailand, Indien och Japan, som talar om ”konstruktiv inblandning”.

Den enda synbara effekten av denna inblandning är att Burmas teakskogar skövlats. När jag reste i Kachin-staten i norra Burma för ett år sedan såg jag kalhyggen breda ut sig längs Irrawaddyflodens stränder och timmerbilar som plöjde över gränsen till Kina. Pengarna för skövlingen går till kinesiska affärsmän och generaler i Rangoon. Folket i Kachinstaten är fattigare än någonsin.

”Kan inte USA invadera Burma, som de gjorde i Irak?” frågade en ung kachin i staden Myitkyina. Jag blev överrumplad av frågan, men såg logiken i resonemanget. Många kachiner betraktar en invasion på ungefär samma sätt som många irakiska kurder; det vore något nödvändigt ont.

Önskan springer ur en desperat längtan efter förändring. I decennier prövade kachinerna och andra etniska grupper det väpnade motståndets väg. Under det sena 1980-talet valde de sedan att ansluta sig till Aung San Suu Kyis fredliga kamp. Juntan har konsekvent krossat allt motstånd med vapenmakt. Bara under maj månad fördrevs över 15 000 människor från sina byar vid gränsen till Thailand.

Burma har redan fått sin beskärda del av splittrande invasioner. Från britterna på 1800-talet till Japan under andra världskriget. Därefter använde USA och Kina landet som en experimentverkstad i det kalla kriget, en destabilisering som tillsammans med de etniska konflikterna banade väg för militärens makt-övertagande 1962.

Mot den bakgrunden inser de flesta inom demokratirörelsen att en militär intervention skulle driva på våldsspiralen och minska chansen till nationell försoning. Aung San Suu Kyi driver en uttalad antivåldslinje.

Burmas chans är en samlad strategi från demokratirörelsen, de etniska grupperna och det internationella samfundet. En gemensam insats för att öka pressen mot juntan. Det är en seg men långsiktigt hållbar metod.

Den kräver dock ett mer samlat internationellt samfund. Efter juntans besked att att inte släppa Aung San Suu Kyi har organisationer som Amnesty och Human Rights Watch krävt att FN:s säkerhetsråd på allvar ska ta sig an frågan. Kofi Annan har antytt att han stödjer en sådan linje. Det vore en intressant startpunkt. Dagens splittring duger inte.

Jesper Bengtsson