ÅSIKT

10 år senare – en nation mellan dröm och rädsla

avKarin Pettersson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Två bilder av ett land som tappat styrfarten  11 september 2011 USA efter attacken

Foto: Foto: SCANPIX
FÖRE OCH EFTER Det är inte bara New Yorks stadssiluett som har förändrats: tio år efter attackerna mot World Trade Center lever vi med två motstridiga bilder av USA.

Vi var alla amerikaner den där dagen. ­Eller kanske snarare: de kunde lika gärna varit vi. De där brinnande, fallande kropparna.

New York var inte bara USA:s största stad, utan även på många sätt västvärldens huvudstad, kanske hela världens medelpunkt. Själv tänker jag ofta på en kväll i slutet av 90-talet, på översta ­våningen i den ena av World trade center-­skraporna. Utsikten, dansen, trängseln. Och så plötsligt: en remix av en Lill Lindfors-låt i högtalarna. Det kändes så hemma. Det ­kändes som om jag var hemma.

I science fiction-klassikern ”Stiftelsen” skriver Isaac Asimov om ett döende ­imperium. Det ser fortfarande imponerande ut, på ytan. Men för den som kan tyda tecknen är framtiden oundviklig: imperiet håller på att kollapsa. Den ­stora konsumtionskolossen slukar allt mer ­resurser och skakas av ständiga revolter. Den sociala rörligheten avtar, initiativförmåga och nyfikenhet minskar. Imperiet stagnerar.

Asimovs trilogi utgår från en stenhård historiematerialism. Hans hjälte, Hari Seldon, kan förutse allt, men inte förhindra det som ska ske. Den enskilda människan har inget att sätta emot, utvecklingen är obönhörlig. Det enda som är möjligt är att samla kunskap och ­bevara den i en avlägsen del av galaxen. På så sätt kan, kanske, årtusenden av kaos och anarki kortas ner.

Världen beskrivs i dag ofta i termer som hade kunnat lånas av Asimov. I dag är den vedertagna sanningen att USA oundvikligen är på väg att kollapsa, att Kina är på väg mot världsherravälde, att Europa ­håller på att bli ett museum bakom höga ­murar.

Och att inget går att göra åt saken.

USA under efterkrigstiden har stått för aktivism, energi, utvecklingsoptimism, naivitet. Ofta med förödande konsekvenser, som i Vietnam. Men handlingskraften har också gett resultat, som  Marshallhjälpen och stopp för folkmord på Balkan.

Sedan murens fall har USA, som enda ­supermakt, dikterat utrikespolitikens villkor, varit motor i världsekonomin och världens fullständigt dominerande ­militärmakt.

Reaktionerna på 11 september blev en massiv uppvisning i råstyrka, invasionen av Irak ett bevis för den ultimata handlingskraften. Enligt Donald Rumsfeld och Dick Cheney var USA nu i ett krig ­mellan civilisationer, ett krig där bara den ­starkaste skulle överleva. Utrymme för samtal, förhandlingar, lag och rätt försvann. Det var USA:s väg – eller ingen väg alls.

Där, ungefär, försvann känslan av att vi alla var amerikaner.

”USA har blivit ett land paralyserat av rädsla. Vi oroar oss för terrorism och ­attacker, för muslimer och mexikaner, för utländska företag och frihandel, för immigration och internationella organisationer”, skriver den indisk-amerikanske författaren och journalisten ­Fareed Zakaria i sin bok ”The Post-American World”.

USA:s verkliga styrka har alltid varit ­något annat än pengar och militärmakt: det har varit idén om kreativitet, förändring, det öppna och mångkulturella samhället. Visst finns motbilderna. Den ­rasistiska södern. Interneringsläger ­under andra världskriget. McCarthys häxjakt på kommunistsympatisörer. Men ändå: USA har förmått ta emot nya grupper i våg efter våg, grupper som skapat sig en amerikansk identitet, som fått ­jobba, som kunnat forma en ny framtid. Här fanns de bästa universiteten, de ­bästa miljöerna för innovationer och nya ­idéer. Ett exempel i raden: hälften av alla nystartade bolag i Silicon valley har en första eller andra generationens invandrare som medgrundare.

USA har sedan den 11 september tappat fart. Ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Efter Guantánamo, Abu Graib och lögnerna som ledde fram till kriget är det svårt att hävda moralisk överhöghet, både inför sig själv och andra.

Så här tio år efter terrordåden lever vi med två motstridiga bilder av USA.

Det ena är ett imperium i oundvikligt förfall, som i Isaac Asimovs dystra vision. Det är ett land som ersatt tron på sina ­egna ideal med rädsla. Som förlitar sig på råstyrka, inte idéer.

I den andra kunde man sju år efter den 11 september välja en svart man med ­mellannamnet Hussein till president.

Det är ett USA som vet att inget är ödesbestämt. Att framtiden går att ­forma. Och som fortfarande orkar tro på drömmen om sig självt.