ÅSIKT

Reinfeldt måste sluta blunda för det nya EU

avKatrine Marçal

LEDARE

Frågan om euron är enormt viktig

16 september 2012 Europeiska unionen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Inser du att du sitter mitt emot Adolf Hitlers direkta efterträdare?” sa den

tyska förbundskanslern Helmut Kohl till historikern Timothy Garton Ash. Det var 1990. Öst- och Västtyskland hade återförenats. Och ja, Helmut Kohl var den förste ledaren för ett enat Tyskland sedan Hitler.

Egentligen var det vad allt handlade om – logiken bakom den knaggliga konstruktion vi kom att kalla EMU.

Frankrikes dåvarande president François Mitterrand fick ett raseriutbrott när han efter Berlinmurens fall hörde om de tyska planerna på en återförening. Storbritanniens Margaret Thatcher

delade inställningen: ”Vi besegrade

tyskarna två gånger – nu är de tillbaka!” snäste hon enligt Kohls memoarer.

Ett enat Tyskland skulle rubba den sköra europeiska maktbalansen, och vad skulle hända med Nato?

Men det handlade också om rädsla för den tyska ”nationalkaraktären”.

I mars 1990 bjöd järnladyn in historiker till ett privat seminarium för att diskutera den brinnande frågan: ”Hur farliga är

tyskarna?”

Mitterrand var i sin tur mest skrämd av deras valuta: D-marken. En ny tysk

superstat med en tysk supervaluta. Skulle Tyskland återförenas måste man se till att Europa samtidigt tog steg mot ökad integration. Ge upp D-marken, annars lägger vi in veto mot er återförening.

Och Helmut Kohl förstod mycket väl.

Den tyska uppfattningen hade tidigare varit att en valutaunion inte kunde

komma på fråga utan en politisk union. Den positionen gav man upp under förhandlingarna, kunde tidningen Der

Spiegel berätta 2010. Tysk återförening och europeisk integration var två sidor av samma mynt.

De kom att kalla det euron.

I onsdags använde EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso F-ordet. Under sitt stora årliga tal sa han plötsligt: ”Vi måste bilda en europeisk federation.”

Och många kommentatorer satte i halsen.

En stor anledning till att Barroso över huvud taget valdes till ordförande var att han inte ansågs vara federalist. Storbritannien vill inte ha ett Europas förenta stater och ville därför inte heller ha en ordförande som trodde på något sådant.

I debatten efter Barrosos tal fanns tre positioner. De som likt Barroso ville se en ”federation av stater”. De som inte tyckte att det var att gå tillräckligt långt – utan ville se en federation ”bortom idén om nationalstater”. Samt de (i nästan samtliga fall britter) som ville avveckla hela euron. Vad är skillnaden mellan en ”federation av stater” och en ”federation bortom idén om stater”? Och efterfrågar Europas folk egentligen någondera?

Det är frågor som vi måste ställa oss.

Även i Sverige.

Går euro-zonen framåt på detta sätt kommer det att förändra hela EU:s karaktär. De länder som är medlemmar men står utanför euron kommer behöva ställa sig frågan hur unionens federala kärna kommer att förhålla sig till resten.

I vilka frågor kommer den att kunna diktera villkoren även för oss andra?

Den förre brittiske premiärministern Tony Blair varnade nyligen för att det

brittiska folket kommer att rösta för ett utträde ur EU om unionen rör sig i federal riktning.

Kraven på en brittisk folkomröstning blir allt högre. Även om premiärminister David Cameron lyckas hålla emot trycket och folkomröstningen inte kommer med i nästa valmanifest, kommer det bli mycket svårt för honom att hålla emot

efteråt. Och om kravet finns med i de

konservativas valmanifest kommer det definitivt att finnas med i Labours.

De som vill att Storbritannien stannar i EU menar att om man bara kommunicerar de ekonomiska konsekvenserna av att lämna så har ja-sidan en chans. Det finns också en teori om att britter vid folkomröstningar alltid röstar för status quo. Det är en teori ungefär som att brittiska fotbollslandslaget alltid förlorar på straffar eller att brittiska manliga tennisspelare aldrig vinner Grand Slam-finaler.

(Vilket Andy Murray ju faktiskt gjorde i veckan.)

Hursomhelst: det kan bli ett ja, men det är inte självklart. Eller kanske ens så sannolikt.

Det beror helt på hur frågan ställs och vad som har hänt med euron.

Ett EU utan Storbritannien är en union utan en av sina största ekonomier, utan sin antagligen starkaste militärmakt och utan den brittiska stolen i FN:s säkerhetsråd. Dessutom utan ett starkt land som bromsar en federal utveckling. Vad innebär det?

Euron var ett politiskt, inte ett ekonomiskt projekt. Man ignorerade rimliga frågor som: ”vad händer vid en finanskris?”. Tyskland fick sin återförening och Frankrike band upp dem till en tidsplan för en gemensam valuta.

Planen för att rädda resultatet av deras ansträngningar tjugo år senare går ut på att ringa in en inre krets av länder och gå mot en federal utveckling. Allt med den starka tyska ekonomin som kärna.

Om Sverige varken vill bli ett B-lag eller en del av ett kontinentaleuropeiskt förenta stater byggt runt Tyskland – vad gör vi då? Nästan 60 procent av vår export går till EU-länder – bör vi försöka ställa om? Eller, bör vi gå med?

Kan vi ens gå med?

Det är enormt stora frågor. Att vi i detta läge har en statsminister som främst ser eurokrisen som ett inrikespolitiskt slagträ: ”Titta vilka stora underskott Grekland har! Så går det om man köper Toblerone för alla pengarna!” Och en socialdemokratisk opposition som darrande gömmer sig under bordet och upprepar frasen ”nej, vi är inte Grekland, vi sanerade Sveriges finanser på 90-talet och Mona Sahlin är inte partiledare längre”.

Det är ett problem.

Eurodebatten handlar inte längre om underskott, banker eller ens om ekonomi. Det handlar om hela Europas maktpolitiska karta.

Det är dags att börja förhålla sig.

ARTIKELN HANDLAR OM