ÅSIKT

USA:s vicepresident – en avgörande maktfaktor

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Det spekuleras vilt i USA vilka som ska bli kandidater som vicepresidenter.

Jag ska inte trötta ut er med en massa ”name dropping”, bara konstatera att frågan är viktigare än någonsin.

Den nuvarande vicepresidenten, Dick Cheney, har varit den mäktigaste i USA:s historia. En post som tidigare mest var ett hedersuppdrag, i bästa fall en katapult för att själv kandidera som president, har omvandlats till en plattform för krass maktutövning.

När Cheney gick in i Vita huset för snart åtta år sedan var han den mest erfarne politikern i hela Bushs stab. Efter den 11 september 2001 var han i praktiken president under någon dag. Senare var han en av de främsta arkitekterna bakom kriget i Irak och med sina kontakter inom oljeindustrin i ryggen har han drivit på Bushs aggressiva utrikespolitik.

På senare år sägs det att han har hamnat mer i skymundan, men ingen vet med säkerhet.

De flesta utgår ifrån att Obamas och McCains vicekandidater ska väga upp deras egna brister.

McCain behöver antingen en solid konservativ, som kan få den kristna högern till valurnorna, eller också någon yngre, som kan tala om förändring mer trovärdigt än McCain.

Obama behöver någon med utrikespolitisk erfarenhet. Någon som kan övertyga mittenväljarna att det inte är någon risk med Obamas finger på avtryckarknappen till kärnvapnen.

Å andra sidan har väljarna stått ut med Bush i åtta år, så skräcken för att bomberna skickas i fel riktning kanske inte är så utbredd. USA är trots allt ett land där alla kandidater måste övertyga väljarna att de inte skulle tveka att gå i krig.

Tänk er en svensk valrörelse där Reinfeldt och Sahlin skulle tävla om vem av dem som är mest redo att bomba Iran.

Det börjar likna 1992, konstaterar ekonomen Paul Krugman i en krönika i New York Times.

Året då Clinton valdes till president.

Men Krugman, som vill se en mer progressiv politik i USA, beskriver inte segern 1992 som något positivt. Han jämför med 1980.

Reagans seger.

Vad man än anser om Reagan så ändrade han amerikansk politik i grunden. Han lyckades inte med allt: de sociala trygghetssystemen kunde inte nedmonteras som Reagan tänkt sig. Men USA blev ett betydligt mer marknadsliberalt land under hans åtta år i Vita huset. Opinionen gick åt höger, och demokraterna följde med på resan.

Clinton kandiderade på ett radikalare, men vagare politiskt program och det enda som ändrades i grunden under hans åtta år var mediernas sätt att hantera presidenternas privatliv.

Krugman har en

poäng när han beskriver Obama som mer lik Clinton än Reagan när det gäller förmågan att förändra. Demokraterna drar sig fortfarande mot mitten så snart de blir pressade.

Men Krugman bortser från att demokraterna förlorade makten i både senaten och representanthuset redan efter några år med Clinton som president. Kongressen kunde blockera alla förslag som gick i progressiv riktning. Det påverkade bland annat socialpolitiken och utrikespolitiken.

Om Obama väljs i höst kommer han ha en solid demokratisk majoritet i kongressen att luta sig emot.

På måndag börjar demokraternas konvent i Denver. Kanske får vi svaret då om det är 1992 eller 1980. Eller om 2008 markerar något alldeles eget i amerikansk politik.

ARTIKELN HANDLAR OM