ÅSIKT

Pengarna står mot idealen, S

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Regeringen måste välja mellan exportpengar eller feministisk trovärdighet.
LEDARE

Det finns ett hyckleri inbyggt i svensk socialdemokrati.

I dess förhållande till världen och dess bild av sig själv och ­Sverige internationellt.

Det handlar om att man å ena sidan vill att Sverige ska vara ett ”världssamvete”. Det lilla landet på den kalla breddgraden som vågar stå upp för det som är rätt och sant. En ”moralisk stormakt”. 

Ett land som kanske inte är stort nog att ställa saker till rätta men ändå kan försöka göra det rätta eller i alla fall försöka att inte vara en liten lort.  

Olof Palme som vrålar om ”satans ­mördare” och ”diktaturens kreatur”.

Å andra sidan har de svenska socialdemokraterna konstruerat en välfärdsstat som bygger på export.

Svenska produkter ska produceras på en högproduktiv och högteknologisk ­arbetsmarknad och sedan ska de säljas.

Till utlandet. Ett utland som inte bara består av regnbågar och gummibjörnar utan även diktatorer och tja, ”satans ­mördare”.

Pengarna som svenska företag har ­tjänat in ska gå till skäliga löner till de svenska arbetarna samt skatt till den svenska staten. Så finansierar man en välfärdsstat. Och så långt vore allt tämligen okontrover-siellt. Saken är bara den att i begreppet ­export ingår i detta sammanhang vapenexport.

Sverige producerar enorma mängder vapen. Sett till antalet invånare är vi världens tredje största vapenexportör. Och man kan tycka vad man vill om ­vapenexport, men det går inte att både rasa om ”diktaturens kreatur” och ­sälja vapen till dem. Eller?

Den svenska historien är full av skandaler kring svensk vapen­industri. Av olika slag.

Allt detta samtidigt som Sverige poserat som, och i en del fall även varit, en moralisk stormakt.

Vi vet i dag att Olof Palme använde sina politiska kontakter i Indien för att underlätta landets inköp av tungt ­artilleri från Bofors.

Dagens skandaler handlar inte om ­kanoner till Indien utan pansarvärns­robotar till Saudiarabien.

I november 2005 ingick den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett samförståndsavtal med Saudiarabien.  Avtalet förlängdes av regeringen ­Reinfeldt 2010 och kommer att förlängas i ­ytterligare fem år om inte regeringen ­senast den 15 maj i år säger upp det.

I veckan har vi kunnat följa den rege­ringskris som detta har utlöst.

Miljöpartiet vill säga upp avtalet helt och Stefan Löfven verkar i stället vilja omförhandla.

Under en kort presskonferens i fredags meddelade försvarsminister Peter Hultqvist att regeringen behöver mer tid. För vad?

Det borde inte vara så svårt. Rege­ringen säger sig bedriva en feministisk utrikespolitik och Sverige får bara ­exportera vapen till länder när sådan export inte strider mot vår utrikespolitik.

Låt oss vara ännu tydligare: feministisk utrikespolitik är inte förenligt med att sälja vapen till Saudiarabien.

Kvinnor i Saudiarabien har färre ­rättigheter än vad svarta hade i apart­heid-regimens Sydafrika, ett system som svensk socialdemokrati på sin tid ­högljutt fördömde.

Könsapartheid är dock kanske inte ­lika upprörande. Eller?

För feministisk utrikespolitik innebär inte bara att Margot Wallström får åka till USA och hålla tal om vilken nytänkande och modig utrikesminister hon är som vågar prata om kvinnors rättigheter.

Att leda en feministisk regering innebär inte bara att Stefan Löfven får hänga med Hollywoodstjärnan Emma Watson och bli utnämnd till särskild jämställdhetsambassadör av FN.

Feministisk utrikespolitik är inte ­någon till intet förpliktigande förpackning som en trött socialdemokrati kan ­låna till resterna av sin idealism. ­Feministisk utrikespolitik betyder något.

Socialdemokratins tvekan gällande avtalet med Saudiarabien handlar förstås om exporten. Slutar vi sälja vapen till landet kommer vi att få svårt att ­sälja även annat.

Det kan bli jobbigt för Carl Bildts ­kompis Peje Emilsson som planerar att etablera svenska friskolor där. 

Till exempel.

Hur som helst: Saudiarabien är, fri­skolor eller inte, en av Sveriges största handelspartner utanför EU. Och det är klart att det är viktigt att ta hänsyn till detta. Men vapen är inte ­vilken vara som helst.

I journalisterna Bo-Göran Bodins och Daniel Öhmans bok ”Saudivapen” avslöjas det att det var ett brev från finansmannen Marcus Wallenberg som fick den borgerliga regeringen att återuppta det olagliga bygget av en svensk vapenfabrik i landet.

Skandalen som, när den avslöjades 2012, ledde till försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Samme Tolgfors som ­

i dag är välbetald vapenlobbyist.

Vilket även flera tidigare höga socialdemokrater är.

Nu talas det från olika håll om att det skulle skada Sveriges ”anseende” att säga upp avtalet med Saudiarabien.

Det är en avslöjande mening. För vilket ”anseende” är det då man menar?

Den betydligt större exportnationen Tyskland bromsade eller stoppade ­enligt rapporter sin vapenexport till ­Saudiarabien så sent som i januari.

Angela Merkels ”anseende” verkar dock stå sig intakt. Även om förstås ­aktiekurserna sjönk för flera av de tyska vapen­företagen.

Och det är naturligtvis där skon klämmer.

Detta är den äldsta historien i ­boken: pengar ­eller ­ideal?

Och vi väntar alla med spänning på upplösningen.

ARTIKELN HANDLAR OM