Mejla

Karin Pettersson

Inga fler rubriker med Anders Borg

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Här är det stora som har hänt i svensk politik det senaste halvåret: Ingen bryr sig om Anders Borg längre.

Jag skriver detta av egen erfarenhet.

Om jag fått en krona för alla arga, glada, kränkta och upprörda reaktioner på det vi skrivit om landets finansminister de senaste åren hade jag kunnat lösa tidningskrisen. Jag snackar pengamaskin.

Men nu hade jag behövt en ny affärsmodell. För i dag är det inte många som vill läsa om Anders Borg.

Och nej, det beror inte på att folk har slutat läsa våra ledare - tvärtom. Det är just artiklarna om Moderaterna i allmänhet och Borg i synnerhet som folk struntar i.

Ointresset för finansministern speglas i opinionsmätningarna. Partiet som de senaste åtta åren gjort anspråk på att vara statsbärande verkar plötsligt inte ha någon botten.

Det är framför allt dåliga nyheter för Alliansen.

Men när Moderaterna kollapsar händer också något annat. Det påverkar hela det politiska landskapet.

Socialdemokraterna har byggt sin valstrategi kring enviget med Moderaterna. Men om ingen bryr sig om Anders Borg, vem bryr sig då om att Magdalena Andersson säger att han har fel?

Svensk politik har de senaste decennierna präglats av det här: Moderaterna mot sossarna, sossarna mot Moderaterna.

Det har handlat om skatterna, det har handlat om statsfinanserna, det har handlat om större eller mindre stat. Visst har andra frågor smugit sig in: några sälar här, ett språktest där.

Men huvudkonflikten har varit konstant. Och huvudpersonerna givna. Carlsson mot Bildt, Persson mot Lundgren och Reinfeldt mot resten.

I Sifos väljarbarometer för juni var väljarstödet för S och M sammantaget strax över 50 procent. Det är extremt lågt. I SCB:s väljarundersökningar har de båda partierna sammanräknade pendlat runt 60 procent de senaste 30 åren, ibland har de haft upp emot 70 procent. De har dominerat.

Nu verkar något ha hänt.

Den andra stora förändringen i svensk politik är inte Fi:s eller Vänsterpartiets framgångar, eller ens den starka vänstervinden. Det är att Miljöpartiet under de senaste fyra åren slutligen valt sida. Det är egentligen ett enormt skifte, ett slags politikens kontinentalplatteförskjutning. Det är detta, inte Gudrun Schymans framfart, som i dag gör det omöjligt att se en framtid för Fredrik Reinfeldt på statsministerposten.

Moderaterna kommer vara kraftigt försvagade under lång tid. Alliansen är slut. Men vad ska Socialdemokraterna göra när ingen utom de själva går i gång på den konflikt som så länge definierat dem?

För det första måste de förstå vad som sker. Dit verkar de ha en bit kvar.

För det andra behöver de noga fundera över sin relation till Miljöpartiet. Just nu får Fridolin och Romson alla fördelar av samarbetet med S. Som utpekad regeringspartner får MP trovärdighet i regeringsfrågan, och tyngd i sina krav. Men Socialdemokraterna får inget tillbaka av modernitet, klimatprofil och framtidsfokus. Stefan Löfven borde överväga att knyta ihop sig tydligare med MP och börja presentera gemensam politik.

För det tredje måste Socialdemokraterna en gång för alla förstå att de landat fel i balanspunkten mellan regeringsduglighet och förändringsvilja. Att döma av både klickstatistik och opinionsmätningar längtar väljarna efter mer offensiva politiska förslag för välfärden, för jobben, för jämställdheten och skolan.

Moderaterna är slut. Det betyder inte att väljarna är trötta på konflikten mellan höger och vänster - tvärtom. De är trötta på politiker som inte verkar vilja något.

Nu kräver de en valrörelse om framtiden.

Så snälla, prata om den.

Ledarredaktionens vallöfte? Betydligt färre rubriker med Anders Borg.

Man vill ju bli läst.

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN