ÅSIKT

Varsel om en ond framtid

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Maja Suslin/TT / TT NYHETSBYRÅN
Skogsbränderna i sommar väcker minnen från 2014.
LEDARE

Det finns händelser som får alla att minnas precis var de befann sig när vi hörde nyheten. Omvälvande våldbrott, terrorattentat och väldiga naturkatastrofer.

I mina hemtrakter i Bergslagen kvalificerar sig den stora skogsbranden i Västmanland in bland de där händelserna. Den här veckan är det fyra år sedan en gnista från en skogsmaskin antände det fnösketorra landskapet.

Den senaste veckan har skogsbränder åter toppat nyhetssändningarna. Det väcker minnen.

Vaknade av röken

För fyra år sedan hade jag anat ett stråk av brandlukt redan på eftermiddagen, men det var först på morgon som skalan i det som höll på att hända verkligen stod klar.

Då vaknade vi till en morgon där röken fyllde luften ovanför sjön Väsman, precis som den fyllde luften över stora delar av Sverige.

Först trodde min fru och jag att det var ön Sollen som brann. Vi hade goda skäl eftersom en blixt tänt på skogen på ön bara någon vecka tidigare. Från balkongen hade vi kunnat se brandmän och helikoptrar kämpa i hettan.

Torka och kvav luft utan lindring. Torra gräsmattor och lövträn som slokade. Det kändes nästan onaturligt.
Branden på Sollen lyckades man släcka. I Västmanland gick det sämre.

Spöklik förändring

Några dagar senare åkte jag bil till Stockholm. Det är fortfarande en av de mest spöklika resor jag gjort. Hela vägen från Söderbärke till Västerås låg röken tät som klassisk Londondimma. Bilarnas halvljus dök gradvis upp ur tjockan och slukades lika snabbt.

Det kändes som röken berättade om att någonting förändrats.

Jag vet inte om det är samma slags känsla som fick författare och journalisten Sven-Olof Karlsson att skriva boken ”Brandvakten". Klart är i alla fall att Karlsson, till skillnad från mig, inte var någon förbipasserande betraktare. Han hade sitt föräldrahem i området som drabbades, han och hans familj tvingades till en dramatisk flykt undan lågorna och han förlorade det mesta av den skog han ärvt av tidigare generationer.

Politiken märks

Ändå, eller kanske just därför, känns de frågor han ställer om branden, samhället och klimatet obehagligt allmängiltiga.
Frågorna handlar om en samhällsutveckling som i växande grad avfolkat landsbygden, tömt de små kommunerna på resurser och tvingat de som ännu arbetar i skogen till tuffa entreprenörskontrakt.

Men de handlar också om bristen på beredskap eller gemenskap. Om människor som ställer upp för varandra och människor som taktlöst betraktar katastrofen som en föreställning. Naturligtvis handlar frågorna i Brandvakten också om klimatet.

När alla sorters väder nu tycks serveras med extra allt är den frågan omöjlig att komma undan.

Det är väl så det är med nyheter vi omedelbart kan placera och relatera till. De är något mer än nyheter. Kanske snarare varsel, och sällan om en framtid vi önskar oss.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM