ÅSIKT

Välfärden klarar sig om vi rattar bättre

LEDARE

4 JULI 2004

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sommaren är här och politiken tycks ha gått på semester. Ledarredaktionen passar på att blicka framåt. Varje söndag i sommar får du möta en intressant person som tänkt till om framtidens stora frågor.

I dag: professor Eskil Wadensjö om välfärden.

Foto: ”Välfärden rämnar inte men vi måste skruva på kranarna när samhället förändras – då rättar det nog till sig”, säger professor Eskil Wadensjö.

Larmen om välfärdens snara sammanbrott skakar om oss. 450 000 fler måste jobba om inte välfärden ska bryta samman, säger Ams. 200 000 personer saknas i vård och omsorg till år 2015, enligt kommuner och landsting.

Siffrorna svindlar men alla förstår budskapet: den svenska välfärdsmodellen, älskad här och beundrad i världen, håller på att rämna.

– Ta det lugnt. Visst måste vi göra förändringar men så har det varit i alla tider. Välfärden rämnar inte men vi måste skruva på kranarna när samhället förändras – då rättar det nog till sig, säger professor Eskil Wadensjö, välfärdsforskare vid Institutet för social forskning, SOFI.

Han ser trygg ut där han sitter på femte våningen i ett av universitetets ljusblå höghus i kanten av Stockholms trafikbrus och stress. Jag träffar honom för ett samtal om hoten mot välfärden. Eskil Wadensjö kan det mesta om våra pensioner, socialförsäkringar, flöden in och ut på arbetsmarknaden av arbetskraft, äldre, invandrare, sjukskrivna och förtidspensionerade.

För få personer arbetar

– Vi har alltid haft anpassningsproblem. Larmrapporterna präglas av tidsandan och skiftar med konjunkturerna. I högkonjunktur varnar alla för arbetskraftsbrist. Just nu är det mode att dra prognoserna i tangentens riktning och varna för försörjningsbördan för de äldre. Tidigare var det stora barnkullar som skulle in i ett för litet utbildningssystem. Nu fyller vi inte skolorna. Det växlar, säger professorn.

Men du måste väl ändå hålla med om att välfärden hotas när allt färre måste försörja allt fler? En till en och en halv miljon människor står utanför arbetsmarknaden.

– Visst, där ligger problemet. För få arbetar och många arbetar för lite, men andelen personer i arbetsför ålder, som ska kunna jobba och bidra till välfärdens finansiering, är relativt konstant. Vi måste med mycket större kraft ta itu med den massiva marschen in i förtidspensionering, också den frivilliga. Den ofrivilliga börjar i sjukskrivningssystemet och a-kassan.

– Vi måste gripa in mycket tidigare. De som i något avseende är svaga på arbetsmarknaden måste få hjälp direkt. Inte gå som nu i månader, kanske år utan åtgärder.

Köerna till rehabilitering av sjukskrivna är på många håll årslånga, ibland finns i realiteten ingen rehabilitering alls. Ams nya policy är att alla arbetslösa ska klara sig själva i minst tre månader innan arbetsförmedlingen tar tag i individerna. Det verkar huvudlöst?

– Ja, jag tror det är helt fel väg. Vi har fått en hårdare arbetsmarknad, selekteringen är större, det är svårare för äldre, sjuka, långtidsarbetslösa, alla med någon svaghet. Vi borde till exempal sätta in hjälp redan när folk varslas om uppsägning för att hindra utslagning till passivitet och sjukskrivning.

Inga drastiska försämringar

Vad ska vi göra? Skära i ersättningarna och tvinga människor att arbeta?

– Jag tror inte på drastiska försämringar. Tidig hjälp och rehabilitering har vi talat om. Attityder och ekonomiska villkor spelar in. Ersättningsnivåer och regelverk kan alltid diskuteras. Pengar spelar roll för alla, både anställda och arbetsgivare. Vi har inte extremt mycket högre ersättningar än andra EU- länder. Det som skiljer är att vår välfärd är så heltäckande. Men att skapa nya fattiga genom drastiska sänkningar eller genom att stänga av folk från systemen är ingen lösning.

Fattiga har alltid funnits

Borde vi inte i stället förbättra systemen? Höja taken? Vi har till exempel över 160 000 barn som lever i familjer i relativ fattigdom. De har ingen köpkraft som kan ge fler jobb och mer skatt.

– Jo, visst men fattiga finns och har alltid funnits. Kom ihåg Gunnar Inghes ”Fattiga i folkhemmet” från det rika 1970-talet. Fattigdom är inget trivialt. Utjämningen i samhället har avstannat och det får effekter. Lösningen är att människor måste tillbaka till arbetsmarknaden. Där spelar de ekonomiska incitamenten, drivkrafterna, stor roll, säger Eskil Wadensjö.

Det är en käpphäst han ofta återkommer till.

– Vi behöver göra om socialförsäkringarna så att de blir mera lika det nya pensionssystemet. Det ska löna sig att komma ut tidigt i arbete och att jobba kvar länge.

– Det finns ett problem som knappast uppmärksammats alls och det är hur incitamenten i olika pensionssystem ser ut. I tilläggs- och avtalspensioner går de ofta på tvärs mot samhällets intresse. För privatanställda tjänstemän med ITP till exempel avgörs hela avtalspensionen av lönen sista året, till exempel för journalister, säger han och ler lite ironiskt.

– Då, när man mänskligt sett borde trappa ner, bör man ekonomiskt sett helst jobba mer. Att gå ner på deltid blir väldigt dyrt. Därför slutar många tjänstemän hellre helt i förtid. Rena vansinnet. För LO-anställda är det nästan tvärt om.

– I samordningen mellan samhällets trygghetssystem och avtalslösningarna finns mycket att titta på. Jag skulle vilja se system liknande det japanska ”teinei” – tidig avgång. Men man går inte av, utan trappar ner i ansvar, tempo och kanske tid på rimliga villkor, berättar välfärdsprofessor Wadensjö.

Han borde bli en av experterna i den viktiga utredning om våra framtida socialförsäkringar och välfärdsförmåner som regeringen ska tillsätta. Välfärden behöver konstruktiva sociala ingenjörer som också har de fattiga i folkhemmet i minnet.

Lena Askling