ÅSIKT

Om krisen på Aftonbladet

1 av 2
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Liksom alla kvinnor jag känner har jag drabbats av vittnesmålen i #metoo-kampanjen. Berättelserna har väckt minnen till liv, egna minnen i kroppen och i huvudet. Gammal vrede och skam har gjort sig påmind.

Mitt i stormen har min egen arbetsplats funnits. Aftonbladet som helhet, men också ledarsidan som jag är chef över.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Vårt jobb är att bilda opinion för jämlikhet och jämställdhet.

Fredrik Virtanen har de senaste åren varit lördagskrönikör på Aftonbladets ledarsida. Det var jag som anlitade honom och gav honom den plattformen.

Skälet var enkelt, Fredrik Virtanen är en briljant skribent med stort patos. Under de här åren har jag dessutom känt honom som en god kollega och kamrat. För fem år sedan informerades jag om förundersökningen där Cissi Wallin anklagade Fredrik för våldtäkt, och att den lades ned då brott inte kunde styrkas. För mig var den frågan då utagerad. Jag kände inte till de andra uppgifter som nu har kommit fram.

Gedigna reportage

I veckan har medier som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrivit gedigna granskande reportage om både Fredrik Virtanen och min arbetsplats. SvD har samlat vittnesmål från tolv kvinnor som anklagar honom för sextrakasserier och övergrepp. Jag har de senaste två veckorna fått många frågor från läsare om hur jag ser på detta.

Mitt svar är att som politisk chefredaktör för en socialdemokratisk ledarsida, så är detta uppgifter som jag inte kan bortse ifrån.

Det pågår en internutredning på Aftonbladet om själva personalärendet. Den ansvarar tidningens publisher Sofia Olsson Olsén för och får ta den tid den behöver. Men vilka som skriver på ledarsidan är mitt beslut.

Ledarsidan är tidningens röst. Det är en väldigt speciell roll att skriva här. Oavsett vad utredningen kommer fram till, så är min bedömning att Fredrik Virtanen inte längre kan medverka på Aftonbladets ledarsida.

Men detta handlar inte bara om enskilda personer. Det handlar om oss alla. Själv har jag ägnat veckan åt att fundera över mig själv. Borde jag ha agerat annorlunda? Hur?

Jag har också haft tid att tänka på arbetsmiljön här på Aftonbladet, som bland annat Dagens Nyheter rapporterat om.

Låt mig först och främst säga att jag älskar och har älskat denna tidning i sju år. Människorna här, professionaliteten. Hjärtat och bredden och närheten till läsarna. Jag känner inte igen mig i bilden som målas upp i DN. Jag har glatt mig åt att gå hit varje morgon.

Rester av en sexistisk kultur

Samtidigt kan jag inte säga att beskrivningen är osann. Det finns rester av en sexistisk kultur i väggarna på Aftonbladet som ibland har drivit mig till vansinne. Varför försvann så många kvinnliga mellanchefer och lovande tjejer? Varför var det nästan bara män som fick toppjobben i chefslagret över oss, i moderbolaget Schibsted?

Samtidigt såg jag en kultur som faktiskt flyttade sig framåt. Framför allt tack vare krav underifrån. Från de kvinnor som hade gått före och de kvinnor som kom in och sa ifrån. Men också på grund av chefer som faktiskt lyssnade och ville framåt.

Och ändå. Dessa kvinnor som försvann. Dessa vittnesmål från unga kvinnor om utsatthet och trakasserier. Denna jargong, som jag ibland har hört i korridorerna och borde ha reagerat starkare emot.

Vi borde ha gjort mer

Jag har under åren pratat mycket med min kollega Eva Franchell som känt Aftonbladet i nästan 40 år och kunnat berätta om en arbetsplats som över tid förändrats till det bättre. Jag minns kolumnistmiddagen för några år sedan när jag träffade en chefredaktör från före min tid och fick en känsla för vilken kultur Aftonbladet kommer ifrån.

Herregud tänkte jag. Hur stod de ut.

Men jag har också varit tvungen att ryta ifrån. Och jag minns konferensen i Ungern när jag grät av ilska på väg till hotellrummet efter att ett gäng höga Schibstedgubbar kapade ett trevligt samtal och vände det till ett sexistiskt hö-höande.

Herregud, undrar jag nu. Varför har vi inte gjort mer.

Jag inser i dessa dagar att jag själv blivit avtrubbad. Att jag duckat strider som jag borde tagit. Jag är dessutom högt i hierarkin, långt ifrån sommarvikarierna på nyhetsdesken. Alla berättelser når inte till mig.

Vi måste sätta nya gränser

Jag har jobbat på olika ställen i mitt yrkesliv. Finanstidningen. Finansdepartementet. Tidningen Fokus. Socialdemokraterna. Aftonbladet.

Överallt – förutom på Fokus, där vi som startade tidningen, män och kvinnor tillsammans byggde en ny kultur – har det funnits problem med sexism. Många gånger har jag rutit ifrån, tagit strider, blivit den jobbiga jäveln.

Många gånger har jag inte orkat.

Jag hoppas nu att kraften i detta samtal ska leda framåt. Att den leder till att vi gemensamt omförhandlar vad som är acceptabelt. Att vi sätter nya gränser.

#MeToo - detta har hänt 02:15
ARTIKELN HANDLAR OM