ÅSIKT

Ny regering – och kulturell klasspolitik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Några timmar efter regeringsbildningen skickar min vän kulturarbetaren ett förfärat sms om nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò: ”Forza marknaden!”

Jag surfar runt på liberala bloggar. De verkar göra samma analys som kulturvänstern men de är glada i stället för förfärade. Stegö Chilò kallas ”regeringens första riktiga nyliberal”.

Henrik Alexandersson, Frihetsfrontens starke man, utropar: ”Yes! Just nu springer människor runt i panik i korridorerna på Sveriges Radio och Sveriges Television. Detta är helt klart den bästa utnämningen i regeringen.”

Stegö Chilò själv är mer återhållsam i kommentarerna. Kulturbudgeten ligger än så länge fast. Public service vill hon ännu inte uttala sig om. Men i DN konstaterar Stegö Chilò att ”man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare – eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare.”

Det låter ju fint, men vad betyder det i praktiken? Att kulturarbetare ska klara sig själva. Kultur ska sälja i massupplagor eller till väldigt höga priser och på det sättet finansiera sig själv. Alternativt sponsras av privata företag. Klarar kulturen inte av det, förtjänar den inte att finnas.

Hejdå, statligt stöd till smala dokumentärer om samiska flator och ”svåra” diktsamlingar som bara säljer 400 ex i första upplagan men som säger mer om vår tid än vi någonsin kan förstå, just nu. Välkommen det allra bredaste som säljer sig självt och det allra fiiiinaste som de allra rikaste kan köpa för egna pengar och låsa in i sina egna salonger.

Stegö Chilò har under åren som chef för Timbro gjort sig känd som en av public services starkaste kritiker. Den marknadsliberala tankesmedjan har systematiskt arbetat för att ”avslöja” den gemensamma tv:ns och radions ”vänstervridning”. Den nya kulturministern ser gärna på tysk public service, för ”där finns gott om fördjupande välgjorda samhällsprogram”. Nyliberalernas problem med svensk public service brukar vara dess bredd. Ut med saker som Robinson. Gör public service till en intellektuell fristad för dem som verkligen förstår.<</p>

Just detta är så obehagligt med nyliberal kulturpolitik. Å ena sidan ska kulturen göras ”folklig” genom att den ska tvingas finansiera sig själv. Å andra sidan ska kulturen slimmas. Den så kallade ”finkulturen” ska bara finnas för dem som har råd att betala för den – och som därmed beräknas ha vett att uppskatta den.

Det är ett marknadstänkande som ligger långt ifrån idéerna om kulturen som folkbildande och sammanhållande kraft. Kultur ska inte få oss att växa som människor, den ska bekräfta oss som de människor vi redan är. Alla ska få den kultur de förtjänar, liksom. Utrymmet för samhällskritisk och problematiserande kultur blir allt mindre när den bara får finnas om den efterfrågas.

Politiken måste stödja kulturen. Den måste fram med stålarna, närmast förutsättningslöst. Annars får vi bara den allra mest bekväma kulturen, som bygger på fördomar om vad olika människor ”förstår” och som därmed befäster klassamhället. Är Cecilia Stegö Chilò sådan, en nyliberal kulturell klassagitator?

Åsa Petersen

ARTIKELN HANDLAR OM