ÅSIKT

Popkultur – en väg till förändring

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Senaste årets feministvåg i film och musik ska inte underskattas

Foto: Emma Watson, Taylor Swift och Lena Dunham är exempel på medvetna
feminister på den populärkulturella scenen. OBS! Bilden är ett montage.

Förra året blev det coolt att vara feminist. Om nu sådant som populärkultur kan sägas spela roll.

Vilket förstås är en dum fråga.

Feminismen sysslar alltid med fantasier. Den fria kvinna den förespråkar har antagligen aldrig existerat. När kvinnor ”höjer sina röster” är det röster formade av tusentals år av kvinnoförtryck, hur ska vi då kunna lita på vad de säger?

Fantasi blir lösningen.

Vi måste lära oss att föreställa oss kön, kvinnlighet och allt vad det innebär på nya sätt.

Populärkulturen som ju sysslar med kollektiva fantasier blir därför ett viktigt verktyg. Och när det såhär på internationella kvinnodagen är läge att summera det senaste årets feminism är det i hög grad i populärkulturen den har gjort

sina tydligaste framryckningar.

Beyoncé som dansar framför ljussatta bokstäver som formar ordet ”feminist”. Skådespelerskan Emma Watson som höll ett tal i FN om kvinnors rättigheter vilket delades av miljoner. Popdrottningen Taylor Swift som insåg vad de flesta av oss redan fattat: att hon var

feminist och genom sina hitlåtar fick miljoner tonårstjejer att känna att det var okej att ja, känna.

Och att vara tjej.

Alla feministiska böcker som kom ut. Och som inte var av den tunga teoretiska typen.

I stället var det komiker som Amy

Poehler och Lena Dunham som släppte feministiska självbiografier. Eller Caitlin Moran som fortsatte att skriva om klass och kön.

Jag förstod att något var på gång när jag eskorterade min femåriga bonus­dotter till en singalongföreställning av Disneyfilmen ”Frost”. Hundratals

prinsessklänningar instoppade under täckjackor frasade fram över Leicester Square i London. Femåriga fötter i vinterstövlar under lager av glittrande ljusblå polyester.

Över 90 procent av barnen kom,

enligt mina beräkningar, utklädda till drottning Elsa.

Inte prinsessan Anna, filmens kanske egentliga huvudperson.

– Varför gillar alla Elsa bäst? frågade jag min bonusdotter.

– Hon har mer makt och en snyggare klänning.

Ja, naturligtvis.

Disneys prinsessor tenderar att utvecklas med feminismens vågor. Bolagets första tre prinsesskaraktärer, Snövit (från 1937), Askungen (från 1950) och Törnrosa (från 1959) är alla vackra

lidande kvinnor som blir vänner med fluffiga djur och räddas av mäktiga män.

Ingen av dem har vad man kan kalla för en personlighet.

Nästa generation prinsessor: Lilla sjöjungfrun (1989), Belle i ”Skönheten och odjuret” (1991) eller Jasmine i ”Aladdin” (1992) är betydligt mer viljestarka och

i Belles fall intellektuell.

Däremot är deras äventyr och drömmar fortfarande fokuserade runt att

träffa en man.

Dagens generation Disneyfilmer ”Frost” eller ”Brave”, är av en helt annan karaktär.

”Frost”, den första Disneyfilmen någonsin regisserad av en kvinna, är också den kommersiellt mest framgångsrika tecknade filmen någonsin.

Den handlar om systerskap. Och om att sluta skämmas för att man har makt.

Vad är det om inte en revolution?

Frågan är bara vad den feministiska vågen inom populärkulturen kommer att leda till för politisk förändring.

Spelar det någon roll att alla dessa skådespelerskor och artister börjar kalla sig feminister? Att de engagerar sig för kvinnors rättigheter?

Feministiskt initiativ hade stöd från stora delar av den svenska musik- och kultureliten utan att lyckas ta sig in i riksdagen. Margot Wallström plockar poäng på att tala om feministisk utrikespolitik, men vad betyder det i praktiken? Stefan Löfven hänger med Emma

Watson, men hur går det egentligen för kvinnolönerna i vården?

Feministisk initiativs problem låg i detta härad.

Att det inte räcker med att vara cool.

Trots allt var nog ändå Malala Yousafzai, när hon tog emot Nobels fredspris för sin kamp för flickors rätt att gå i skolan, den stora feministiska händelsen förra året.

Samtidigt ska man inte underskatta allt det andra.

Feminister bråkar alltid om vad som är den sanna feminismen. Roxane Gays bästsäljande bok ”Bad feminist” satte fingret på detta under året när den retades med de höga krav som ställs från rörelsen.

”Jag är hellre en dålig feminist, än ingen feminist alls” som Gay skriver.

Taylor Swift, Emma Watson eller prinsessorna i ”Frost” når in i flick­rummen på ett sätt som ingen annan kan.

Allt fler svenskar kallar sig i dag för feminister. Det spelar roll.

Det senaste årets populärkulturella feministvåg ska inte avfärdas. Och inte bara för att vi lever i en kändisdriven kultur. Det handlar om fantasi och om identifikation. Tjejerna som växer upp med ”Frost” kommer att bli annorlunda än vi som växte upp med ”Den lilla sjöjungfrun”. Möjligheter för kvinnor handlar inte bara om jobben, lönerna och makten utan även om vilka före­bilder, arketyper och roller som finns tillgängliga.

Det där vi kallar kvinnlighet skapas och förändras ständigt, vilket i sin tur påverkar jobben, lönerna och makten.

När definitionen av en prinsessa, en popstjärna eller en hiphopdiva plötsligt inbegriper att hon också är feminist.

Då har världen faktiskt förändrats.

ARTIKELN HANDLAR OM