Stöd för FN – eller i EU:s ledband?

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-25

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Svenska soldater i Tchad Alliansregeringens måste ge klara besked om det är FN som godkänner militära insatser i utlandet eller om svenska soldater ska kunna skickas i strid på EU:s order.

25 MARS 2008. Femtiotvå graders hetta. Fyra dygns färd genom den söndertorkade öknen. Ont om vatten, damm överallt.

Johanne Hildebrandt och Urban Andersson berättar på aftonbladet.se

om de svenska soldaternas färd till östra Tchad. På påskdagen var de framme på basen nära gränsen till Sudan.

Uppdraget i Tchad är viktigt. Soldaterna ska skydda de tiotusentals flyktingarna från det krigshärjade Darfur.

Men det är inte okomplicerat. Frankrike har ett starkt intresse av att regimen sitter kvar. Om rebellerna betraktar svenskarna som Frankrikes förlängda arm ökar riskerna för attacker.

Därför är det bra att soldaterna kan stödja sig på ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Uppdraget är att skydda flyktingarna, inte att ta ställning i konflikten mellan rebellgrupperna och makthavarna i huvudstaden.

Inga tydliga svar

Tchad är ett exempel på att svenska militära insatser är farligare än på länge, Afghanistan ett annat. Regeringen vill fördubbla utlandsstyrkan. Vart ska soldaterna åka, på vems uppdrag?

Alliansen kritiserade i opposition de svenska utlandsinsatserna. Det var för många små uppdrag på olika ställen, hette det. De fyra partierna lovade en strategi för svensk militär utomlands.

Nu har den kommit. Förra veckan presenterade regeringen en skrivelse i ämnet. Det skedde utan pukor och trumpeter, vilket kanske inte var så konstigt. Dokumentet ger inga tydliga svar på hur uppdragen ska bli mer koncentrerade. Inte heller på vilka områden som ska väljas bort – är det Afrika eller Mellanöstern?

Tystnad om EU

Strategin säger inte heller hur Sverige vill påverka övriga europeiska länder. Insatsen i Tchad är en del av en EU-styrka. Sedan årsskiftet leder Sverige också en av EU:s stridsgrupper, som ska kunna rycka ut med kort varsel.

Tystnaden om EU är förvånande eftersom Carl Bildt tagit initiativ till en välbehövlig översyn av den gemensamma säkerhetsstrategin.

Det finns motstridiga intressen inom EU. De gamla kolonialmakterna försöker behålla sina inflytelse­sfärer, som Frankrike i Tchad. Kampen om råvarorna skärps. Storbritannien slår vakt om banden till USA. Irakfrågan splittrade EU och det finns ingen garanti att det går bättre nästa gång USA vill starta ett krig.

De stora EU-länderna försöker göra upp sinsemellan. Frankrike, Storbritannien och Tyskland sköter Iranpolitiken. På torsdag möts Gordon Brown och Nicolas Sarkozy för att hitta en gemensam brittisk-fransk linje om säkerhetspolitiken i EU och Nato.

Folkrättsligt mummel

I detta läge måste Sveriges röst vara tydlig för att höras. Av detta syns ingenting i regeringens strategi för utlandsinsatserna.

En enda sak är tydlig. Det tidigare kravet på FN-mandat tas bort.

När EU skaffade en militär förmåga var Sveriges linje glasklar: våld för att tvinga fram fred kräver ett godkännande av säkerhetsrådet. Denna uppfattning byter regeringen mot ett allmänt folkrättsligt mummel.

I övrigt ger skrivelsen inga nya besked. Hur kan man förklara att alliansen lägger fram en så löst formulerad strategi samtidigt som svenska soldater är mitt i skarpa insatser?

Kanske vill inte Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt låta riksdagen binda regeringen inför framtiden. Men de folkvalda är ytterst ansvariga för att sända soldater i strid.

Riksdagen borde ge klart besked om den svenska linjen.

Ska de militära insatserna stödja FN, som i Tchad? Eller ska vi också bidra till militära interventioner utanför FN-stadgan när det passar EU:s

stormakter?

ME