Är Europa på väg mot miljörörelsens 1968?

Annie Lööf har rätt: SD är ett säkerhetshot på mer än ett sätt

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Annalena Baerbock är De Grönas kandidat till kansler inför valet i höst. För första gången finns en liten, men realistisk, möjlighet att partiet kan vinna.
Foto: Sepp Spiegl / TT NYHETSBYRÅN
Annalena Baerbock är De Grönas kandidat till kansler inför valet i höst. För första gången finns en liten, men realistisk, möjlighet att partiet kan vinna.

LEDARE

I veckan som gick hände två saker som kan rita om Europas politiska karta i grunden. Ingen av dem i Sverige.

De tyska kristdemokraterna bestämde sig slutligen för att lansera Armin Laschet, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen till kansler efter Angela Merkel. Och det tyska Miljöpartiet, De gröna, valde sitt kvinnliga språkrör Annalena Baerbock till kandidat.

Tillsammans har de båda partierna omkring 50 procent av väljarnas stöd och är sannolikt ryggraden i nästa tyska regering. Men det verkligt nya är att ingen längre skrattar när frågan om en kansler från De gröna kommer upp.

Annalena Baerbock skulle kunna vinna valet.

Om historien ger någon vägledning blir det inte så. De gröna är verkligen mästare i att skjuta sig själva i foten under tyska valrörelser och de båda konservativa systerpartierna CDU och CSU är en formidabel valmaskin. Men tänk om?

Helt omöjligt är det inte längre.

Tyskland brukar sägas vara ett Sverige för vuxna.

Ett exempel är hanteringen av politisk extremism. I Tyskland vore det helt otänkbart för Angela Merkel att samarbeta med högerradikala Alternativ för Tyskland, AfD, på samma sätt som Ulf Kristersson vill bygga ett regeringsunderlag med Sverigedemokraterna. Tyska konservativa kan sin historia och är inte naiva kring samarbete med extremhögern.

Ett annat exempel är frånvaron av blockpolitik liknande den svenska. Just nu styrs landet av en "stor koalition" med kristdemokrater och socialdemokrater och i de olika delstaterna sitter i princip alla tänkbara blandningar av partier vid makten. Utom AfD, alltså.

Den nuvarande regeringskoalitionen under Angela Merkel har varit en katastrof för socialdemokratiska SPD som blivit omsprungna av De gröna som näst största parti och nu ligger kring 15 procent. De flesta i SPD verkar överens om att de behöver slicka såren i opposition.

Men höjer man blicken över de enskilda partierna skymtar vad som kan vara en större europeisk trend.

AfD har länge gått på tomgång. Raketbränslet från finanskrisen och flyktingkrisen verkar ha tagit slut. Partiet lyckas ständigt provocera men övriga politiker har börjat lära sig att inte låta dem sätta dagordningen.

Dessutom pågår en process där det tyska författningsskyddet har satt partiet under övervakning i flera delstater och även vill göra det nationellt.
Att svenska Säkerhetspolisen på samma sätt skulle deklarera att de övervakar SD vore otänkbart. Men den tyska lagstiftningen är annorlunda.

Den enda jämförelse jag kan komma på var när en av SD:s tjänstemän, som verkade under pseudonymen "Egor Putilov", fick sluta för några år sedan i riksdagen under den så kallade "Putilov-affären". Så sent som 2019 nekades den tidigare SD-tjänstemannen presskort i riksdagen och riksdagsdirektör Ingvar Mattson uppgav då för Ekot att Säpo bekräftat att "Putilov haft kontakt med rysk underrättelsetjänst". Putilov själv nekar till detta.

När Annie Lööf nyligen konstaterade att tjänstemän från SD vore en säkerhetsrisk i regeringskansliet blev det sura miner på högerkanten men mot bakgrund av historien kändes det mest som politisk teater.

I grunden är AfD:s problem även SD:s. Partierna har aldrig hållit rent från extremism men befinner sig i en radikaliseringsprocess där de utvecklas till breda nationalistiska samlingspartier. Några gränser för hur extrem du kan vara verkar inte finnas så länge du inte avslöjas i media.

I Säkerhetspolisens årsrapport för 2020 gör myndigheten dessutom analysen att "Inom den högerextrema miljön har gränsen mellan våldsbejakande och icke våldsbejakande högerextremism blivit allt mer diffus". Man konstaterar även att det förekommer glorifiering i sociala medier vad gäller attentat.

Om man bara tittar på öppna källor, som SD:s nätsoldater i sociala medier, olika Facebookgrupper och det som brukar kallas partiets "svans" kan man på goda grunder ställa frågan hur långt partiets sympatisörer egentligen har från ord till handling.

"Jag uppmärksammade förra veckan hur videor med kommentarer bland annat om hur jag ska hängas i en snara av mitt eget hår legat kvar flera veckor på Sverigedemokraternas Youtubekanal." skrev exempelvis demokratiminister Amanda Lind i Expressen nyligen.

Kommentarerna om henne inkluderade saker som: ”Kan ingen sätta stopp för denna så kallade 'kvinna'... kan vi ge den som tog Anna Lindh permission en helg?”

I Tyskland ser man AfD för vad de är, men i Sverige har SD starka försvarare även inom M och KD.

Den andra intressanta förändringen i Tyskland är just De grönas framgångar. Det finns självklart inrikespolitiska förklaringar, som SPD:s kräftgång i regeringen med Angela Merkel.

Men även här finns en internationell trend där problemformuleringar från progressiva rörelser som Greta Thunbergs Fridays for future, Black Lives Matter och MeToo ritar om kartan, särskilt bland yngre.

Och där klimatfrågan håller på att växa till något helt nytt.

Det vi ser är misstänkt likt ett skifte av tyngdpunkt i Europeisk politik där den pendel som brukar svänga mellan höger och vänster tar en delvis ny riktning. Där den nuvarande högervågen kanske inte ersätts av någon vänsterkantring utan av en grön våg. Och där de traditionella stora vänsterpartierna behöver bli betydligt grönare för att överleva.

Kanske ser vi starten på miljörörelsens 1968.

Volvo sänder just nu en rolig reklamfilm i sociala medier om företagets säkerhetstester där slutsatsen är att klimatförändringarna är det ultimata testet. Därför övergår man till elbilar. Jag tror Volvo fångar mer av tidsandan än vad man först kan tro.

Och även här är SD ett säkerhetshot. Partiet flörtar med klimatförnekare och ligger nära Donald Trumps antimiljöpolitik.

Tysklands förbundsdagsval äger rum 26 september. Vi borde nog ägna det minst lika stor uppmärksamhet som det amerikanska valet.

Det kan bli upptakten till något helt nytt.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu

Laddar Live Upplevelse
Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.