ÅSIKT

Kärlek och uppror är viktigare än någonsin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att vinna människor med argument och inte med fraser var ledstjärnan för arbetarrörelsens pionjärer. Folkbildningstraditionen bar på ett underifrånperspektiv och såg människan som en ­skapande medmänniska.”

Så började min programförklaring på ledarsidan den 1 augusti 2001 då jag tillträdde som politisk chefredaktör. Jag ­resonerade om vikten av ledar- och kultursidor som rum för åsiktsbrytning, värdesamtal och bildning: ”Kultur och ledare är nödvändiga frizoner i ett genomkommersialiserat medieklimat.”

Kommersialiseringen liksom medialiseringen av politiken har ökat. När Sveriges television förvandlar valvakan till politikens schlagertävling är det bara ett naturligt crescendo i en utveckling där inget längre är på allvar. Valstatistiken dränks i jippon. Rasismens intåg i svensk politik avhandlas mellan chipstuggorna och ledaren för det främlingsfientliga partiet får frågan om han är hungrig.

Det är skillnad på folklighet och förytligande. Det förstår vi inom kvällstidningsvärlden. Att ta folk på allvar är att ställa de politiskt avgörande vardagsfrågorna i centrum, att berätta historierna som berör, att helt enkelt bevara ett underifrånperspektiv.

Men i public service-tv slår pendeln mellan partiledarutfrågningarnas läxförhör där de välbeställdas skattefrågor avhandlas och valnattens pladder om just ingenting.

Allt medan Sverige i grunden förändras.

Det är sent i demokratin.

”Vi är många som inte står ut med kvartalskapital­ismen, elitismen och marknadens ­diktatur. Dags för ­kärlek och uppror!”, ­avslutade jag min ledare då för nio år sedan.

I dag skulle jag ha lagt till främlingsfientligheten i uppräkningen. Valnatten hör nog till den tyngsta jag varit med om under mina 20 år som politisk journalist. Mordet på Anna Lindh var förstås också outsägligt sorgligt och ledaren till morgonupplagan skrev jag med tårarna rinnande nerför kinderna.

Men att se personer som tidigare varit djupt involverade i nynazistiska rörelser och som skrivit sina hatiska spyor och hotfulla brev nu bänka sig i de parlamentariska församlingarna, förvisso ­iklädda slips men likväl med samma ­rasistiska världsbild – det är direkt avskyvärt.

Stoltheten över ett Sverige som inte har följt resten av Europa i tävlandet om främlingsfientlighet har burit mig länge. Men nu är vi där.

Eller är vi det?

Än finns det tid att bilda motstånd. Än har de ­etablerade partierna chans att inte göra som i Danmark eller Frankrike eller Holland… chans att INTE börja anpassa sig till Sverigedemokraternas dagordning och aldrig göra dem rumsrena.

Hoppet ligger i det jag så ­ofta har skrivit om – folkrörelse­demokratin, där vi möts, lär oss ­respekten för den andre och i ömsesidighet skapar vårt solidariska samhälle. Socialdemokratin måste hitta sin folkrörelsesjäl igen. Slopa kampanjmakeriet och gör politik i stället i mötet mellan medborgare och folkvalda, i kontrasten mellan idé och verklighet, i spänningen mellan då och nu.

Välj upproret framför anpassningen. Samhällskritiken framför trianguleringen.

Jag slutar nu som politisk chefredaktör, ett beslut jag aviserade redan i våras. Jag vill härmed tacka för mig.

Nu börjar livet som fri skribent, debattör och präst.

Också i detta liv kommer jag envist hävda behovet av kärlek och uppror.

avHelle Klein

ARTIKELN HANDLAR OM