ÅSIKT

Hellre nyval än fursteslickande

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

avKarin Pettersson

LEDARE

Politisk makt utan motstånd föder arrogans

Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
Flera sidor I den nya boken ”Statsministern” framställs Fredrik Reinfeldt omväxlande som reformator, härförare, nedrustare och barnens vän. Allt illustrerat med softade fotografier.

”I kulisserna väntade Fredrik Reinfeldt. Med en lite djärv historisk parallell kan vi jämföra honom med Martin Luther.”

Den nyutkomna fotoboken ”Stats­ministern” om Fredrik Reinfeldt är en ­surrealistisk upplevelse. Boken, ett samarbete mellan fotografen Henrik Mont­gomery och historieprofessorn Torbjörn Nilsson, tar fjäskande hyllningsfraser till en närmast utomvärldslig nivå. Fredrik Reinfeldt framställs omväxlande som ­reformator, härförare, nedrustare och ­barnens vän. Allt illustrerat med softade fotografier på statsministern med internationella statsmän, alternativt läsande för barn. Boken liknar ett medeltida helgon­porträtt i sitt tillrättalagda hyckleri. 

Vid första genomläsning finns inget ­annat sätt att hantera boken att ­fnissa hysteriskt. Sen, klockan tre på natten, drabbas man dock av eftertankens kranka blekhet. Hur är den möjlig, egent­ligen?

”Kanske säger det något om vårt ­politiska klimat att en sådan här glansig, personcentrerad bok kan ges ut mitt i en mandatperiod, tillika med en professor som inställsam, borgerlig historieskrivare”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson i veckan.

Hon har rätt. Den säger något, något viktigt.

”Statsministern” är en skildring av ett undantagstillstånd i svensk politik. För tredje gången sedan enkammarriks­dagens införande hade regeringen under förra mandatperioden egen majoritet i riksdagen. Tillsammans med Anders Borg kunde Fredrik Reinfeldt styra ­landet som han behagade.

”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”, sade Fredrik Reinfeldt 2007. Det obehagliga var att han verkade tro på det själv. Och att bilden spred sig.

”Det ökade förtroendet för Reinfeldt, hans ’presidentlika’ framtoning, skulle bli en stor tillgång i valrörelsen”, skriver professor Torbjörn Nilsson inställsamt i ”Statsministern”. Expressen fångade tidsandan, och satte samtidigt ett klassiskt lågvattenmärke på själva valdagen i höstas: ”Reinfeldt, barnens favorit”, var en av rubrikerna i tidningen. Olivia, 9, var intervjuad: ”Hans ögon är så gulliga.”

Makt utan motstånd föder arrogans. Det föder okänslighet och ovilja att ­lyssna. Och det föder så småningom storhetsvansinne hos makthavarna, och ett ­klimat av lismande inställsamhet från omgivningen. Det är farligt, i längden.

Politik kräver konflikt. Politik är konflikt, allt annat är en lögn. Den som äger företaget vill ta ut högre vinst, medan den som jobbar vill ha bättre lön och arbetsvillkor. Den utförsäkrade önskar sig ­något annat än direktören. Energi­bolagens vilja till kortsiktiga vinster står mot kommande generationers rättmätiga krav på en hållbar miljö. Om kvinnor ska få rättvisa löner måste männen stå tillbaka.

Fredrik Reinfeldts politiska projekt har varit att förneka konflikten. Att låtsas som om han står på undersköterskans sida, ­inte bara villaägarens

i ­Täby. Att hävda att det finns en rättvis och rationell jämviktspunkt som alla kan enas om. Att Anders Borg är den jämviktspunkten i mänsklig gestalt.

Inget kunde vara mer fel.

Fredrik Reinfeldt är ingen president som ­företräder oss alla. Han är partiledare för ett framgångsrikt parti med en mycket specifik agenda, som går ut på att öka inkomstskillnaderna mellan olika grupper. I det projektet har han varit lyckosam. Klyftorna ökar. 2008 ökade antalet barn som lever i fattigdom för första gången på tio år. Häromdagen kom statistik som visar att andelen arbetare som inte har råd att ta semester ökar kraftigt, inte sedan 90-talskrisen har klasskillnaderna varit så stora. Ingenjören åker på allt dyrare utlandsresor, bygger större sommarhus. Allt fler vårdbiträden får vackert stanna hemma. Som Lillemor, ensamstående med tre barn, som blev intervjuad i ­Aftonbladet i veckan.

”Jag har tre jobb. Ett heltidsjobb och så hoppar jag in som timvikarie på två andra ställen på kvällar och helger. Jag har inte råd att ta någon semester.”

Fredrik Reinfeldt fick inte egen majoritet i valet i höstas. Det tog några ­månader, men nu håller något på att hända.

I veckan var det meningen att riksdagen skulle stänga för året. Eftersom regeringen inte har stöd för sin politik när det ­gäller sjukförsäkringen blev det inte så. Det är bara ett i raden av allvarliga bakslag för Fredrik Reinfeldt.

Under sommaruppehållet måste statsministern, liksom oppositionen, bestämma sig för hur de ska ha det i höst. Gör oppositionen sitt jobb, så tvingar de regeringen till verkliga eftergifter som bygger Sverige lite starkare. Är Reinfeldt smart börjar han kompromissa. Om inte, är sannolikheten för nyval rätt hög.

Oavsett vilket, är det bra att konflikten äntligen gjort comeback i svensk politik. Den är så ­mycket sundare än fursteslickande.

ARTIKELN HANDLAR OM