ÅSIKT

OS är en uthärdlig och fängslande nationalism

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Löparna från Jamaica
sprängde gravallvaret

1 av 2

24 AUGUSTI 2008. Kina kan räkna in överlägset flest OS-guld. De väldiga västliga protesterna mot OS klingade av. Ryssen tog över skurkrollen, som vanligt.

Ändå härskar den kinesiska sorgen, översatt: Liu Xiangs tragedi. När Liu inte kom ur startblocken i häckförsöken tog den långa kinesiska marschen paus på obestämd tid. Liu, med ben försäkrade till nittio miljoner kronor och en guldmedalj att försvara, signalerade som en gigantisk affisch den kinesiska modellen: Staten, Kapitalet och Nationen. Han är superrik med årsinkomst på över femtio miljoner. Hans ekonomiskt lukrativa lojalitet till de mäktiga sportbolagen förenas med hängiven nationalism: ” Jag tror att vi kineser kan släppa loss en gul tornado över världen”, så uttrycker han sig, långt från OS samlande paroll: En värld, en dröm.

Susade snabbt förbi

110 meter häck lektes, effektivt och rytmiskt, hem av kubanen Dayron Robles, född i Guantanámo, en blinkning om att idrott och politik lever nära samman.

Den militära disciplinen, de kitschiga OS-ritualerna, gravallvaret sprängdes tack och lov av något dussin befriade, respektlösa löpare från Jamaica, de flesta sprintrar. Shelly-Ann Fraser och Usain Bolt rusade svindlande snabbt förbi allt motstånd och hälsade till sin lilla hemstad Trelawny, Bolt med små privata dansuppvisningar. Olympiska kommitténs knektar ryser men på Jamaica skriver Dancer Ice, ledande skapare av Gully Creep-dansen, en hyllningslåt till Bolt.

Sånt kan man läsa om i Jamaican Observer, en av OS viktigaste tidningar.

Allmän helgdag utlovas

Jamaica gungar av fest och premiärministern lovar allmän helgdag när OS-medaljörerna kommer hem. Regeringschefen heter Bruce Golding och är antagligen den ende riktigt lycklige labourledaren i hela världen.

Bolt, dopningtestad elva gånger i år, utbildar sig på slitna Jamaicas University of Technology, som delar ut stipendier till lovande sprintrar och lär dem utklassa amerikanska motståndare. En lysande revolt mot den mäktiga stormakten, länge van vid att kunna köpa upp Jamaicas främsta friidrottstalanger.

Jamaicanerna kallas, åtminstone i Afrika, afrikaner i diasporan. Idrotts­ideologin skiftar dock från lättsam glädje i Kingston till djupt, asketiskt allvar i Etiopien och Kenya. Ett förtydligande undantag finns: Françoise Mbango-Etone från Kamerun. Hon drog på sig en 50-talskjol, glömde bort att hennes förbund länge och omotiverat stängt av henne. Hon, som ganska nyligen fött en son, kände sig lätt efter att hennes kropp blivit av med tjugo­fem kilo. Och så studsade hon i väg ett trestegshopp, långt förbi varje motståndare.

Svårt driva kampanj för bojkott

Kamerun ligger långt från Bekoji, en etiopisk stad, som i veckan sorterat in hembygdens väntade guldmedaljörer: Tirunesh Dibaba vann damernas och Kenenisa Bekele herrarnas tiotusen meter. Deras gemensamma skola i Bekoji bygger nu nya klassrum för att hedra löparna och förmå ungdomar att fortsätta sin utbildning. Denna realistisk-romantiska historia kunde lika gärna gälla Kapsabel, den stad i Kenya som skapat flera mästerlöpare, senast 18-åriga Pamela Jelimo, överlägsen guldmedaljör på 800 meter.

I dessa afrikanska städer och byar vore det inte helt enkelt att driva kampanj för bojkott av Peking-OS.

På väg till OS-avslutningen droppade den brittiska premiärministern Gordon Brown ner i Afghanistan för att hälsa på sina soldater. Han jämförde dem med de många brittiska OS-medaljörerna: samma ära, samma hängivenhet till nationen. Ett obehagligt försvar för ett misslyckat krig. OS grundidé är, i bästa fall, att individer och nationer mäter sig mot varandra utan vapen och utan våld. En fullkomligt uthärdlig och ofta fascinerande nationalism.

Fick den blodlöse Haydn att leva

En mer storartad fredsidé mötte jag i torsdags i Berwaldhallen i Stockholm. Daniel Barenboim ledde den väst-östliga Divanorkester, som han och Edward Said började skapa för något decennium sedan. Unga musiker från Israel, de palestinska områdena, Syrien, Egypten och hela Mellanöstern, fick till och med den blodlöse Haydn att leva. Musiken med sitt universella språk överskred ockupationens och krigets logik.

–?Orkestern i sig kan inte skapa fred men den är en modell för hur Mellan­östern kunde se ut om alla är jämlika, fria och trygga, säger Barenboim.

Jag vet inte om det var främst åt den tanken eller åt orkesterns Brahmstolkning som publiken jublade så entusiastiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM