ÅSIKT

Det blir ensamt för Reinfeldt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

avIngvar Persson

LEDARE

Det kommer att skrivas spaltmeter om de nya centerstatsrådens betydelse för sitt parti. Valde Annie Lööf rätt post? Valde hon rätt ministrar?

Det är rimligt.

Förmodligen är det sitt partis bästa Lööf haft för ögonen när hon formulerat sin beställning till Fredrik Reinfeldt - som trots allt formellt är den som ombildar regeringen.

Det är dessutom det mandat Lööf är vald på. Ombuden på förra helgens centerstämma drömde om en ny guldålder för sitt parti. Kanske inte så lysande som på 1970-talet, när Centern anförde borgerligheten, men bra mycket mer skimrande än dagens dans kring fyraprocentsspärren.

Men samtidigt betyder dagens regeringsombildning också något annat. Slutet på alliansen från Högfors.

Självklart är bilden av den borgerliga alliansens partiledare som ett kompisgäng som gillar att åka tåg tillsammans till stor del ett marknadsföringstrick. Ändå är det svårt att komma i från att de fyra partiledare som grundade alliansen också personligen satsade sitt anseende i projektet.

När Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och Hägglund för fem år sedan kunde proklamera sin seger i valet upplevde de tillsammans sin största stund som politiker.

Nu är Leijonborg borta - hopplöst besudlad av en partikultur som inte drog sig för dataintrång i jakten på fördelar i kampen om utrymmet i spalterna. Banden till Reinfeldt kunde inte hjälpa honom när partiet i alla fall symboliskt gjorde upp med den kulturen.

Resultatet går inte att ta miste på. Jan Björklund är den av de fyra partiledarna i regeringen som mest ogenerat sätter det egna partiets väl framför alliansens enighet.

Maud Olofsson ville inte sluta som statsråd. Det sa hon med nästan rörande uppriktighet när hon deklarerade sin avgång. Och statsministern har knappast någon anledning att önska henne bort från sin regering. Olofsson har ändå varit hans mest lojala vapendragare.

Ändå lämnar hon i dag regeringen, och åt det kan statsministern ingenting göra. I stället får han en partiledare med uppdraget att märkas och ta plats, om nödvändigt på regeringskollegornas bekostnad.

Vid sin sida har nu Reinfeldt Göran Hägglund. Frågan är hur länge?

Det är inte synd om Olofsson, eller om Hägglund. De kommer att klara sig, och det finns andra medel än en statsrådspost att använda för en statsminister som vill visa sin tacksamhet.

Men det är nästan så att man kan tycka lite synd om Fredrik Reinfeldt. Han blir alltmer ensam, och kommer allt längre från de där lyckliga ögonblicken på valnatten för fem år sedan.