ÅSIKT

Drömmen om en ny uppståndelse

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Aftonbladet bildarkiv och AP
Förkunnare Jesus, Alexander Dubcek och Daniel Cohn-Bendit predikade alla att en bättre värld är möjlig. Men dagens motståndsröster är ännu allt för få och tysta.
LEDARE

22 Mars 2008. Dagens datum, den 22 mars, är magiskt. På den dagen, 1968 år efter Kristus, började två mäktiga evangelier att skrivas.

I Tjeckoslovakien störtades imperiets ståthållare för att snart ge plats åt Alexander Dubcek. Han förkunnade tron på ”socialism med mänskligt ansikte.”

I Paris bildade ett antal lärjungar 22 mars-rörelsen, till minne av en stupad anarkist och profet. Därmed förebådades ett världsomfattande korståg, benämnt majupproret.

Trots skillnader fanns ett samband mellan Paris och Prag, formulerat i parollen: ”Det är rätt att göra uppror”.

I båda länderna härskade förstelnade patriarker. Tjeckoslovakiens rörelsefrihet bestämdes från Moskva. I Paris härskade de Gaulle.

Ett stort mörker föll över jorden.

Tidsandan sammanfattades i en mindre biblisk tidningsrubrik: ”Frankrike har tråkigt.”

Pragvårens hjälte

Uppror mot gamla förtryckande trosuppfattningar är kollektiva. Ändå behövs de individuella symbolerna, de utvalda.

Alexander Dubcek var Pragvårens, med tiden, tragiske hjälte, offrad trots sin oskuld.

Daniel Cohn-Bendit gick ut över hela Frankrike, och lite till, för att förkunna evangeliet. Folket följde honom, bortåt nio miljoner arbetare strejkade. Många fabriker var ocku­perade. Krämarna drevs ut ur sina tempel.

Det nya evangeliet

Proteströrelserna riktade sig mot imperialism och auktoritära, hierarkiska maktstrukturer. Prag sökte frigörelse från det politiska påveväldet. I Frankrike växte den nya maj-rörelsens motstånd mot kvinnoförtryck, bigott sexualitet, nationalistisk inskränkthet: moral som bars upp och välsignades av den gamla katolska kyrkan.

Folket slöt upp bakom bekännelser som: ”Socialism eller barbari.” Det nya evangeliet rymde utopiska föreställningar som: ”Fantasin till makten” och ”Under gatstenarna finns badstranden.”

Dessa, bitvis karnevaliska, rörelser som växte i Europa och utöver kontinenten, bar på ytterligare budskap: den frihetliga, självförvaltande socialismen måste lösa av den förbrukade sovjetismen och den inskränkta, självförtärande och klasskiktande kapitalismen.

Det var på allvar både i öst och i väst. Till slut gjorde imperiets soldater slut på Prags korta vår. Förkunnaren Dubcek skändades.

Den nya tron på frihet överlevde ändå och segrade tjugo år senare. Då blåste folkets uppror sönder maktens murar.

I Frankrike mobiliserade de Gaulle militären mot den frihetliga ideologin. Den skrämda borgerligheten paraderade undergivet för Ledaren i massdemonstrationer.

Maj-rörelsens ideologi och drömmar lever numera en liten bit ner i underjorden. Frankrikes nya härskare har därför skrämt lovat ”likvidera tankarna från 1968.”

Motståndets röst otydlig

Den 22 mars 1968 år efter Kristus bör användas som inspiration för en ny upprorisk rörelse.

”En annan värld är möjlig”, ropar den alternativa globaliseringsrörelsen. Men rösten hörs inte särskilt tydligt och kraften skakar inte dagens maktelit. Inte ens protesterna mot massdödens Irakkrig förmår mobilisera. I den största diktaturen pyntas till OS-fest och nya förmånliga uppgörelser med västvärldens industrimagnater och politiker. Motståndets röster är ännu mycket få. Ännu vet ingen vem som ska rulla undan stenen från graven åt oss.

Vredens stora dag har inte kommit, himlen inte vikt undan. Ändå, hoppet om uppståndelsen bör bevaras.

OS