ÅSIKT

Vaktombytet klart – nu börjar arbetet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: MAJA SUSLIN/Scanpix
Sprickorna finns kvar I lördags lämnade Wanja Lundby Wedin över ordförandeposten i LO till Karl-Petter Thorwaldsson. Men motstättningarna som i höstas fick samordningen att spricka finns kvar.
LEDARE

Det har gått 36 år sedan en LO-kongress med ett enda beslut kunde rita om den politiska kartan i Sverige. Löntagarfondsförslaget från 1976 mobiliserade anhängare och motståndare, och blotta ­ordet fonder får än i dag Svenskt Näringslivs Urban Bäckström att sätta kaffet i vrångstupen.

I dag avslutar LO sin 27:e kongress, och trots den nyvalda ledningens entusiasm kan spåren den lämnar efter sig inte jämföras med 1976 års kongress. Det är nog tur.

Längtar efter Löfven-bråk

Ändå kan årets LO-kongress på sätt och vis komma att symbolisera en viss vindkantring i svensk politik. Den nyvalde ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har

i alla fall deklarerat att han tycker att LO behöver en mer självständig röst, också gentemot ­Socialdemokraterna.

– Jag ser fram emot att bli osams med Stefan Löfven, sa han i går.

I sitt första stora kongresstal ­lovade Thorwaldsson att LO ska försöka tydliggöra konfliktlinjerna i samhället.

”Den stora maktfrågan”

Välfärden ska drivas utan vinstintresse. Full sysselsättning måste prioriteras mycket högre, också i den ekonomiska politiken. Arbetslösheten ska bekämpas med aktiva åtgärder, även om det skulle betyda högre skatter. Och avregleringar får inte vara en patentmedicin.

Den nya LO-ordföranden kan till och med tänka sig att omreglera sådant som inte fungerar.

En vänstersväng?

Det är nog så det är tänkt att uppfattas, och det blir i alla fall ett program som ger politiken en större och mer aktiv roll än den haft på många år.

På andra områden kan kraven från LO-kongressen bara lösas av fackföreningsrörelsen själv. Det gäller inte minst jämställda löner mellan män och kvinnor – Thorwaldsson kallade det för ”den stora maktfrågan” i vardagen.

För den nyvalda – mansdominerade – LO-ledningen startar det arbetet redan den här veckan. Motsättningarna som i höstas fick samordningen att spricka finns nämligen kvar, det har också märkts under kongresshelgen.

Inget mästerdrag

I efterhand framstår förslaget om löntagarfonder inte som ­något taktiskt mästerdrag. ­Kanske blev de början till slutet för socialdemokratins dominans i svensk politik.

Men ingen kan påstå att LO ­inte märktes för 36 år sedan. Och ­ingen kan säga att behovet av en fackföreningsrörelse som ställer frågor om hur samhället och ekonomin fungerar har blivit mindre sedan 1976.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM