ÅSIKT

Ingen i Europa kan mäta sig med Blair

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

men labourpartiet har aldrig älskat sin framgångsrike ledare

Foto: Tony Blair har vunnit tre parlamentsval i rad. Han står över sitt parti och talar direkt till hela folket och till världen. Men på partikongressen var huvudfrågan: När ska Blair avgå? Och de flesta ville ha svaret: Så fort som möjligt.

Vi stod i kö bakom massiva poliskedjor. Det var uppställning till labourkongress i Bournemouth. Plötsligt steg en äldre man fram mot oss. Han ville sälja T-tröjor. Det stod ”I love Tony” på dem. Min kögranne fnös: Jag är med i ett parti. Inte i en fan-club”.

Episoden inträffade för två år sedan, samma år som den blodiga invasionen av Irak inleddes. Blair är för evigt krigets evan­gelist. Miljontals demonstranter protesterade. Rege­ringens sammanhållning darrade till, partiet var nära att rämna.

Labour-partiets aktivister har aldrig älskat Tony Blair. Ändå var det han som frälste partiet från hotande undergång.

När Tony Blair tog över labour associerades partiet med en äldre man i nättröja och keps. En man som såg fram mot veckoslutet: e n sexpack öl och ligamatch på tv. Blair ville förändra bilden. Han hyrde in sociologer, kommunikationsstrateger och fokus- grupper. Gamla labour satt kvar vid tv:n och ut kom den smarte kostymklädde finansmannen med rosa slips. Han skulle hjälpa Blair att göra om landet till det ”coola” Storbritannien. Väljarna ville inte socialisera näringslivet, skrota atombomben eller fly EU. De längtade efter eget hus, hyggliga skolor för barnen, lag och ordning och bättre ekonomi.

Punk istället för ”Red Flag”

Tony Blair förförde medelklassen. Den drömde inte som gamla labour om att bygga Jerusalem, utan om att bli modern. På labours kongresser sjöng ingen längre ”The red flag”. De nynnade med U 2 i ”Beautiful day”. Blair vann val efter val. Fast marginalerna har blivit allt smalare. I fattigkvarteren i Liverpool och Newcastle är det få som röstar, kanske 20 procent.

”Vi har blivit ett vuxet parti”, sa Blair när han i veckan talade vid partikongressen i Brighton. Samtidigt dånade salen av ”If the kids are united”. En gammal låt av punkbandet Sham 69.

”Vi är laglösa”, säger bandets numera 50-årige ledare Jimmy Pursey. En något främmande hållning för Blair. Han tänker mer på att partiet, han och hans finansminister Gordon Brown ska vara ”united”. Åtminstone fram till 2008, då ska Tony Blair avgå.

Redan där spricker enigheten. Den bleka partikongressen hade en enda huvudfråga: När ska Blair avgå? Och de flesta ville ha svaret: ”Så snart som möjligt.” Trogna regeringsledamöter som John Prescott (Göran Perssons särskilde vän), Gordon Brown, den mer än villige efterträdaren, det som är kvar av fackföreningsrörelsen och den återuppväckta partivänstern, alla ville de höra de magiska orden från Blair: Jag avgår om ett år. Det är inte labours aktivister som skriver ut dagordningen åt Blair. Han är höjd över sitt parti, en modern president som talar direkt till hela folket och till världen, åtminstone den i väst.

Älskad av väljarna

Han har vunnit tre val i rad och älskas ännu av labour-väljarnas majoritet. Ännu återstår stora reformprogram: s kola och vård ska bli mer privatiserade och öka sitt utbud av tjänster. Valfrihet, säger Blair. Ekonomin ska stöpas om efter de krav den liberala globaliseringen ställer. Folket ska uppfostras och äntligen göra upp med ”antisocialt beteende”. Dessutom ska vänskapen med Bushs USA stärkas och demokrati byggas i Irak, hur många människoliv som än måste offras. Den som protesterar mot kriget, riskerar helt enkelt att kastas ut från labours kongress. Det fick 82-årige Walter Wolfgang känna av. ”Nonsens”, sa han om krigsförsvaret. Då grep labours ordningsmän honom.

”Vi höll för näsan, men vi röstar på labour”, sa en nära vän från den brittiska medievärlden. En bit från oviljan finns känslan av beundran. Blair är en vinnare, en fullkomligt lysande talare, en man som behärskar de allra svåraste ögonblicken. Som när bomberna smällde av och liken räknades in efter terrorattentaten den 7 juli. Och han har förvandlat det gamla statsbärande konservativa partiet till museala statister.

Principfast moralist

Ingen europeisk politiker kan ens hjälpligt mäta sig med honom. De samlade EU-ledarna hade inte ens dugt som förband vid en Blair-föreställning. En smula sorgligt för dem som vill bygga ett mer socialt och demokratiskt Europa. Eller föreställer sig att EU kan konstrueras efter andra ritningar än Bushs USA.

Tony Blair är en bekännande kristen, fast som han säger: ”We don’t do God”. Jag påminner mig en fin text premiärministern skrev om Pontius Pilatus. En arketyp för politikern, sa Blair om honom. Pilatus ställde frågan: ”Ska vi följa våra principer eller ska vi bara ta hänsyn till det politiskt möjliga? Nyttan eller den absoluta moralen.”

Tony Blair själv förefaller ha valt principer och moral. Principfasta moralister kan ibland vara en olycka för politiken.

Olle Svenning